Annons

Terminator: Dark fateHamilton underbar men förtjänar en bättre regissör

Linda Hamilton och Arnold Schwarzenegger i ”Terminator: Dark fate”.
Linda Hamilton och Arnold Schwarzenegger i ”Terminator: Dark fate”. Foto: 20th Century Fox

Röriga actionsekvenser och själlösa animationer. Den nya ”Terminator”-filmen sopar bort spåren av de tidigare uppföljarna – men närmar sig tematiken på tok för ytligt för att hitta hjärtat i maskineriet.

Under strecket
Publicerad

Linda Hamilton.

Foto: Kerry Brown/20th Century FoxBild 1 av 4

Arnold Schwarzenegger.

Foto: 20th Century FoxBild 2 av 4

Mackenzie Davis.

Foto: Kerry Brown/20th Century FoxBild 3 av 4
Foto: 20th Century FoxBild 4 av 4

Med rik mytologi sparkade de första två ”Terminator”-filmer upp dörren för dåliga uppföljare. På avstånd fick James Cameron se sin cyberpunkbebis vanvårdas av ”Terminator 3: Rise of the machines”, ”Terminator salvation” och ”Terminator: Genisys”.

Men i en filmserie som kretsar kring tidsresor finns alltid möjligheten att skriva om det förflutna. ”Terminator: Dark fate” inleds med flimrande övervakningsbilder från ”Terminator 2 – Domedagen”, där Sarah Connor (Linda Hamilton) förklarar för mentalsjukhuspersonal att jordens undergång är nära. Vi som sett actionmästerverket vet hur det gick, men här får vi se vad som hände efter slutstriden mot T-1000. Connor och sonen John (Edward Furlong), den framtida ledaren för motståndsrörelsen, får semesterlugnet avbrutet när en terminator dödar John. Övriga uppföljare skrotas och vägen sopas ren för nya berättelser.

Annons
Annons
Annons