Annons

Erik Sidenvall:Hälsospråk ska vinna själar till kyrkan

Livskvalitet New age-rörelsens syn på andlighet som en väg till kroppsligt och sjäsligt välbefinnande har spridit sig till de kyrkliga samfunden. Hälsovård och religion har blivit varandras komplement i ny marknadsanpassning av andligheten.

Publicerad

Att den så välbekanta fria församlingen i Knutby slagit in på nya spår slogs upp stort på kvällstidningars löpsedlar i början av maj detta år. Tidningsreportagen följdes upp i tv- och radioprogram. Nyhetsvärdet var förstås avsevärt. Från väckelseförkunnelse i gammal klassisk svavelosande stil, satsade man nu istället på hälsa och välbefinnande. Nu bjöds den nyfiket sökande på massage istället för hotet om dom och helvete. En mer radikal omsvängning får man nog leta efter. Det var förstås lätt att än en gång raljera över Knutbyförsamlingen. ”Längtan efter publicitet blev helt enkelt för stor”, var en kommentators lite cyniska tolkning. Ännu ett besynnerligt uttryck hos en av de mest udda existenserna i frikyrkosverige? Inte kan vi väl tänka oss att kyrkor och kapell skall ersätta de traditionella programpunkterna med massage, bubbelbad och hudbehandlingar? Allra minst de ”fundamentalistiska” grupperna. Eller är Knutbyförsamlingen bara ett extremfall som visar på en mer allmän tendens i vårt samhälle;
kyrkornas värld och den lite diffusa värld där vi ömsom talar om vård, ömsom om välbefinnande och hälsa, har börjat närma sig varandra. En förening av två världar och språk som väl egentligen aldrig har stått särskilt långt ifrån varandra, men där vi i i dag ser både nya och nygamla kombinationer. Min egen övertygelse är att det ligger mycket i det senare påståendet.
På den nivå som är lättast att identifiera för de flesta betraktare möter vi kyrkornas aktivitet på hälso- och sjukvårdsmarknaden. Under de senaste åren har alltfler församlingar realiserat sina planer på att utöka den sedvanliga församlingsdiakonin med ett mer substantiellt och permanent vårdengagemang. Framförallt sedan kyrka-stat reformen 2000, vilken öppnade för att Svenska kyrkan skulle kunna erbjuda sådana tjänster som av tradition betraktats som offentlig, samhällelig, verksamhet, har vi sett ett ökande antal vårdinrättningar i samfundens regi. Hittills har det framförallt rört sig om vårdboenden, hospice och äldreboenden. Det är
tydligt att denna typ av verksamhet, som vi möjligen än så länge bara sett början på, har betraktats som ett långt mer välkommet tillskott än de religiösa friskolorna. Medan de senare har blivit heta politiska debattämnen, har samfundens vårdinrättningar i allmänhet hyllats som värdefulla bidrag till samhällslivet. Möjligen kan väl den luttrade betraktaren invända att när samarbetet framtvingats av en bristsituation är risken att någon skall höja sin röst och yrka på ett radikalt åtskiljande mellan religion och samhällelig offentlighet minimal.

Samtidigt som samfunden intresserat sig alltmer för vården, har vi även sett en omvänd rörelse hos kommuner och landsting. De vårdinrättningar som bedrivs i offentlig regi är i dag långt mer villiga att ge utrymme åt religiösa företrädare än de var för endast trettio år sedan. De traditionella arbetsuppgifterna för sjukhuskyrkans personal har framförallt handlat om ”ren” andlig vård som gudstjänster och samtal. I dag kompletterats detta utbud med ett slags
religiös konsultverksamhet vilken försöker leverera andliga och etiska perspektiv på sjukdom, lidande och död. I de samverkansorgan som finns i de flesta kommuner och landsting återfinner vi ofta representanter för något eller några av de större kyrkosamfunden. Även denna förändrade och mer öppna attityd visar på en avgörande nyorientering i samtiden. Inte bara har religion fått en mer markerad plats i det offentliga rummet, själva synen på sjukvårdens uppgift har vidgats. Från att på ett inskränkt sätt ha fokuserat enbart på den sjuka ”kroppen” är det i dag en självklarhet att man måste ta hela människan i beaktande. Andlig och psykisk ohälsa kan orsaka eller förvärra kroppsliga tillstånd, och tvärtom givetvis. Utifrån denna premiss är det föga förvånande att det andliga intresset inom vården är större än under 1970-talet.
Kyrkornas företrädare, som blivit vana vid att se religionens samhällsfunktion bli alltmer kringskuren, har föga förvånande med entusiasm välkomnat detta nya, positiva
samverkansklimat. Men drivkraften att ge sig in som aktör i vårdsamhället går givetvis långt djupare och rör vid fundamentala delar av den kristna tron; utifrån den långa tradition av nödhjälp och aktiva sociala insatser som präglat kristenheten, framstår nog dagens engagemang i vården som ett naturligt uttryck. I undersökningar av kyrkomedlemmarnas attityder som genomförts under de senaste åren, pekar mycket på att en stor del av dem som tillhör Svenska kyrkan är positiva till den här typen av engagemang. Men detta betyder givetvis inte att det sociala engagemanget skulle vara begränsat till ett samfund, tvärtom har många av de projekt som nu startats drivits i en ekumenisk anda där ett flertal samfund samverkat.

Annons
Annons
Annons