Annons
X
Annons
X

Tove Lifvendahl: Halmbalen från M

Koreografen Alexander Ekmans tolkning av en ”Midsommarnattsdröm”.
Koreografen Alexander Ekmans tolkning av en ”Midsommarnattsdröm”. Foto: HANS NILSSON

Samtidigt som det är utdragen julafton för den rödbruna delen av den politiska oppositionen i Sverige, är det de gripna halmstrånas tid för den borgerliga biten. Eller ”Oppositionen” som man kanske lite elakt skulle kunna säga, efter att Alliansens partiledare den 27 december i fjol satte sina respektive partiers namn under en överenskommelse som 1) syftar till att bevara blockpolitiken och binder Stefan Löfven att söka samarbete med Vänsterpartiet, 2) innebär att de inte avser att rösta på sina egna budgetmotioner, utan ge sittande regerings budget passivt stöd, samt 3) avstå från att lägga fram förslag på lagstiftning som på något sätt kan påverka antagen statsbudget. Denna avlövning av oppositionellt utrymme blir inte mindre oerhörd för att det har gått några månader.

**Folkpartiet gläfste förvisso **till när den otillräckliga försvarsuppgörelsen träffades, ställde sig utanför och konstaterade det alla vet; kejsaren är nästan helt naken. Ja, vi vet i alla fall att han bokstavligen är bar om rumpan sedan TT den 13/5 rapporterade att det saknas byxor och andra persedlar i försvaret. Men detta konstanta underskattande av väljares intelligens gör dem förbannade; Björklund lät ju samtidigt meddela att Folkpartiet fortsatt skulle hedra DÖ, vilket i praktiken ändå betyder ett medgivande.

**Moderaternas försvar för **att ha ingått och hålla fast vid DÖ, utgör nu en sådan samling av spretiga halmstrån att det snart går att slå snören om och torgföra som halmbal. En av DÖ:s mest ihärdiga försvarare, riksdagsledamoten Fredrik Schulte (M), skrev härförleden att riksdagens majoritet sedan valet ”fått igenom över 100 så kallade tillkännagivanden” (DI 15/5), i syfte att visa att oppositionen visst är alive and kicking. Som vore det en kampanj, där flest värvade renderar en biocheck.

Annons
X

Ett tillkännagivande är ett beslut där riksdagen meddelar regeringen sin åsikt, varken mer eller mindre. ”I ett tillkännagivande kan riksdagen t.ex. uttala att den anser att en viss fråga bör utredas eller att regeringen bör komma med ett förslag” står att läsa på riksdagens hemsida.

Man blir lite förvirrad. Plötsligt var försvarsargumentet från M om att DÖ skulle undvika att ge SD inflytande, utbytt till skryt om att riksdagsmajoriteten (ja, det är Alliansen och SD) röstat mot regeringen tillsammans.

I nästa andetag förklarar Fredrik Schulte att enskilda ministrar kan komma att drabbas av misstroendevotum om de inte följer tillkännagivandena.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    **Thomas Gür ägnar **sig åt en stunds förklaringskirurgi för att bena ut logiken i detta märkliga (finns i sin helhet på detgodasamhallet.com):

    Av detta framgår följande ”antingen/eller”-slutsatser: a) Antingen är tillkännagivandena av vikt och substantiella och då ”samarbetar” redan alliansen och Sverigedemokraterna, eller b) så kan detta inte betecknas som ett ”samarbete” mellan alliansen och SD, eftersom tillkännagivandena inte är av vikt eller substans. Om a) varför då ett sådant rabalder om att man inte kan samarbeta med SD, när man redan gör det? och om b) varför ett sådant rabalder om tillkännagivandena om de saknar vikt och substans?

    Svar på dessa frågor vore på sin plats. Ett nytt ordstäv tycks annars kunna myntas: Hundra tillkännagivanden gör ingen verklig opposition. Ty medan ”Oppositionen” sätter pinnar på griffeltavlan för tillkännagivanden, regerar regeringen Löfven på, starkt åt vänster till stor skada för landet. Om det inte finns en icke officiellt uttryckt Plan om att ”så snart vi har 200 pinnar så kör vi ett nyval”, kan meddelas att det är få utanför partikanslierna som är imponerade.

    **Jo, ett annat **halmstrå jag vet att det tuggas frenetiskt på är att Socialdemokraterna sjunker i opinionsmätningarna och nu snart är lika stora, eller små, beroende på hur man ser det, som Moderaterna. I de senaste mätningarna visar SD som enda parti upp en både stor och stadigt växande utveckling i väljarstöd, 14,7 procent i SvD/SIFO, 16,8 procent i TV4/Novus och 19,7 procent i YouGov. Dessa tillkommande väljare kommer även från moderat håll, kan påminnas om. Det verkar alltså som att den kalldusch som drabbade de andra partierna i valet, nu har övergått till ett ihållande kylslaget regn.

    I går visade statsvetaren Anders Sundell på sajten Politologerna en intressant genomgång av hur de olika partierna har röstat i riksdagen under innevarande riksdagsår i sammanlagt 371 voteringar. Halmstrået greps omedelbart. Att Sverigedemokraterna röstar oftare med Socialdemokraterna än med Moderaterna föranledde omedelbart infantila utrop av typen ”tji fick ni som vill etikettera SD som höger, de är ju mer vänster!”. Men skälet till att Svarte Petter växer är att de andra beter sig just som vore det ett sällskapsspel.

    **En mer djupsinnig **iakttagelse en klok person gjorde var att undersökningen också visar att Alliansen oftare röstar med Socialdemokraterna än vad V gör (och för övrigt även SD). Statistiken visar att den bild Moderaterna vill ge av att sätta hårt mot vänsterregeringen är ett bländverk utan föga substans. Från M hävdas envist i frågan om DÖ att ”alla alternativ hade varit sämre då vi inte är beredda att regera med varken Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna”.

    Men om floden av tillkännagivanden i riksdagen flyter med hjälp av SD, strategin för att hålla SD utan inflytande gör att de snarare stärker sin makt i väljarkåren, och det i praktiken är så att Alliansen och S röstar mer lika än vad S och V gör, ja, då tycks det som om kartan som det navigeras efter inne i M-huset inte stämmer med verkligheten utanför.
     

    Annons

    Koreografen Alexander Ekmans tolkning av en ”Midsommarnattsdröm”.

    Foto: HANS NILSSON Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X