Annons

Andres Lokko:Hellre Gud – Halloween är en styggelse för rocken

Stormzy och Bob Dylan.
Stormzy och Bob Dylan. Foto: Dymond/Thames/IBL, Chris Pizzello/TT

De allra svåraste formerna av kitsch och kult lockas fram av Halloween och avlägsnar allt djup och allvar ur rocken. Av rent rockjournalistiska skäl talar jag därför hellre om Allhelgonahelgen.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Den här helgen infaller Allhelgonadagen. Den är inte speciellt poppis längre, snart snudd på lika ohipp som annandag pingst. Allhelgona är, som en och annan aningen äldre läsare känner till, en kristen högtid då vi minns våra älskade som inte längre är med oss. I skymningen tänder man gärna levande ljus vid deras gravar. Men denna uråldriga tradition har både snabbt och effektivt ersatts av halloween.

Vän av ordning räcker förmodligen upp handen just nu och undrar vad det här skulle kunna ha med rocken att göra? Massor, faktiskt. Framförallt har den här förändringen en subkulturellt oönskad effekt. Ty den bejakar det gotiska plojandet samt maskeradtrams med vampyrtänder i plast – i stället för att i fin söndagskostym värdigt och lätt sakralt blott tända ett ljus.

Halloween är inte bra för rocken. Den utgör en styggelse som lockar fram de allra svåraste formerna av kitsch och kult och därför med kirurgisk precision avlägsnar allt djup och allvar ur rocken. Det är därför jag, rent rockjournalistiskt, motsätter mig halloween och just här och nu hellre talar om den stundande Allhelgonahelgen.

Annons
Annons

Ett sammanträffande som ser ut som en tanke är att Bob Dylan har valt att just inför Allhelgona ge ut den senaste installationen i sin arkivserie ”The bootleg series”. Den här heter ”Trouble no more 1979-1981” och tar sig över åtta album och en dokumentärfilm genom Dylans kristna period då hans konserter antog formen av rena väckelsemöten, till hans beundrarskaras enorma förskräckelse.

Men man kan också betrakta de här åren som Nobelpristagarens soulperiod, även om han lite för ofta noodlar omkring i ett småtrist bluesgung. Men när han med en gospelkör bakom sig och Spooner Oldham vid orgeln håller sig till gospeln så uppstår en ren och skär soulmusik som Dylan aldrig har varit i närheten av vare sig förr eller senare.

Jag har alltid uppskattat författare som under ett till synes ateistiskt yrkesliv sakta resonerar sig fram till agnosticism för att till slut finna Gud.

Den briljanta etiopiske jazzlegenden Mulatu Astatke uppträder på Konserthuset i Stockholm på Allhelgonadagen och gör det med support av Tensta Gospel Choir. Och Stormzy, allas vår favorit från grime-världen, ger inför allhelgona ut sin allra finaste gospelballad ”Blinded by your grace (part 2)” som singel efter att bara häromkvällen ha gjort en oförglömligt glimrande – ”One time for the Lord!” – version av den i det omåttligt populära brittiska poptävlingsprogrammet X-Factor.

Jag har alltid uppskattat författare och intellektuella som under ett till synes ateistiskt yrkesliv sakta resonerar sig fram till agnosticism för att till slut finna Gud.

Annons
Annons

Som en läsare som följer någons skrivande genom livet får det mig nästan undantagslöst att känna hur författaren i fråga tar sin uppgift på största möjliga allvar. Ingen sten på stigen får liksom förbli ovänd.

Jag finner det här lika fascinerande – till och med viktigt – i musiken.

Vad vill jag hellre att min rock ska handla om? Zombies, monster och vampyrer eller andligt sökande, förlåtelse och kärlek? Musik som är kliniskt befriad från religiösa tankar har en förmåga att te sig en smula tom och ödslig när man har mött alternativet.

När Dylan själv i slutet av 1970-talet i intervjuer talade om sin frälsning formulerade han oftast svar som handlade om att musiken var hans religion. Men också om hur allt handlar om framåtrörelse och att aldrig sluta söka efter nya svar; att till varje pris ställa de stora frågorna till någon som står över nihilism och kanske till och med erbjuder en tidigare outforskad väg vidare mot någon form av mening med stort M?

Musik som är kliniskt befriad från religiösa tankar har en förmåga att te sig en smula tom och ödslig när man har mött alternativet.

Inget säger att man med skygglapparna på själv måste ta den vägen och börja tala i tungor i första bästa tält men vad jag har lärt mig är att en gudstro – eller i alla fall en agnostisk förhoppning – resulterar i bättre, starkare och betydligt mer funktionell rock.

Ju längre man när ett intensivt förhållande till musik – och inte minst dess historia – desto mer fnissar man bara åt det juvenila påståendet att djävulen skulle ha de bästa låtarna. Eller så är det möjligen så att de som fortfarande lever efter det gamla mottot bara inte har hört Stormzy framföra ”Blinded by your Grace (part 2)”?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons