Recension

Döda vita mänHakelius döda hjältar klär utmärkt i rutigt

Under strecket
Publicerad
Annons

På färden söderut på väg 55 såg jag plötsligt en pittoresk siluett: fram och tillbaka på parkeringsplatsen vandrade en man med pipa i munnen. Det var som en vålnad från 60-talet, när alla rökte och lukten av latakiatobak stod för trygghet. Just en sådan rak, engelsk pipa avdelar stycken i Johan Hakelius ”Döda vita män” – kanske just för att markera att dessa snabbiografier behandlar en svunnen värld. Hans bok är nämligen ett svårartat uttryck för anglomani, en besatthet av allt engelska från Typhoo tea till excentriska gubbar.

De senare är föremål för Hakelius roliga och läsvärda skrift. För den, som också är angloman, är många av gestalterna bekanta, men de presenteras ofta på ett nytt sätt, ibland särskilt vinklat för en svensk läsekrets. Hakelius har en charmerande vana att nå fram till ämnet på omvägar, ungefär som när man tar en sväng till lantkyrkan innan man går till puben för sin Ploughman’s. Mellan essäerna finns några rader härligt meningslöst vetande, som binder ihop essäerna. Författarna Anthony Powell och George Orwell förbinds exempelvis med orden: ”Anthony Powell var den som anförtroddes att välja psalmerna på George Orwells begravning 1950.” Tänka sig!

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons