Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Ödmården Håkansons vildsinta språklekar lockar till högläsning

Nils Håkansons andra roman är en njutning att ta sig igenom. Det är en karneval av nyordsbildningar och sjungande fonetik, skriver Henrik Sahl Johansson.

Nils Håkanson (född 1975) är författare, översättare och förläggare, bosatt i Stockholm. Hans senaste bok var äventyrsromanen ”Järnskallen”, 2015.
Nils Håkanson (född 1975) är författare, översättare och förläggare, bosatt i Stockholm. Hans senaste bok var äventyrsromanen ”Järnskallen”, 2015. Foto: Jan-Åke Eriksson
Bokvåren 2017

Ödmården

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers förlag
ISBN
9789100167486

150 sidor

Språket kan, om man tillåter det, ställa till med förunderliga ting. Det gäller inte minst svenskan som tack vare sina egenheter kan fogas samman, böjas och vridas till en oändlig mängd nya ord. Att omvandla språket är en svår genre, men när det lyckas väl – som hos Mare Kandre – har det möjlighet att ge liv till annars föråldrade landskap.

Nils Håkanson lyckas också med det konststycket. När han i "Ödmården" ställer de gängse stilreglerna åt sidan och istället låter språket löpa fritt är resultatet fantasieggande på ett sätt som får mig att tänka på Lewis Carrolls dikt "Jabberwocky"; man förstår inte, men förstår ändå på något sätt. Så kan exempelvis vintern beskrivas: "nu är satvintran här, strykful bland årstidernas finbrudar, med djuptjäle i kärr och somp, med flinsnö och viderklimp uti marsken."

"Ödmården", Håkansons andra roman, utspelar sig i en tid då landet drabbats av en icke-nämnd katastrof, möjligtvis av det radioaktiva slaget. I det som en gång var norra Uppland återfinns resterna av den svenska civilisationen, en samling "sweoner" som tagit tillflykt till underjorden där de lever efter årstidernas nycker. Omvärlden är ytterst dunkel. Markerna är översvämmade, mårdhunden breder ut sig och stora delar av landet har ockuperats av "nedrigländare" som med sina seder och sitt språk hotar att tränga ut de sista resterna av folket kring Forsmarka tjärn.

Annons
X

För att rädda sig krävs det alltså inte bara fysisk strid, utan även att rena språket från "vallonismer, flaameri, hollandäs etc. men på sikt också från anglicismer, germanisismer, fransus, daneri, fennica och infall av romani". Som inspiration har de funnit OC Kjellberg, en akademisk outsider som i början av 1900-talet författade ett antal skrifter i polemik med vad han ansåg var den tidens rovdrift med svenskan. Kjellberg fann inget speciellt genmäle hos sin samtid men upphöjs av sweonerna till "forntidens vittersta herrå", ett ljus i de ödmårdska gruvgångarna.

Men går språket att rena, och vad skulle syftet vara? Romanens "archifarie" hävdar med bestämdhet att siö är någonting annat än meer, att orden inte är utbytbara utan signalerar någonting distinkt eget. Det kan ställas i relation till vår tids nationalistiska idéer, som söker bevara ett förflutet utan att direkt kunna säga till vilken punkt det förflutna ska förläggas – språk och kultur är ju inte någonting statiskt utan förändras ständigt i olika riktningar och hastighet.

Men oavsett vad Håkanson är ute efter att parodiera är "Ödmården" en njutning att ta sig igenom, inte minst tack vare sina vildsinta språklekar. Det är en karneval av nyordsbildningar och sjungande fonetik som lockar till högläsning bara för att ord som "koopmännens glitterfärd", "slam-lom" och "nättelwijn" ska få uttalas. Här finns ett släktskap med förnyare som Nikanor Teratologen och Stefan Hammarén, men Håkanson skriver med ett tålamod och en skärpa som gör att man i högre grad accepterar stilen. Och det är skickligt gjort: på samma gång en drift med den språkliga purismen som en hyllning till allt det den söker bevara.

Annons

Nils Håkanson (född 1975) är författare, översättare och förläggare, bosatt i Stockholm. Hans senaste bok var äventyrsromanen ”Järnskallen”, 2015.

Foto: Jan-Åke Eriksson Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X