X
Annons
X
Gäst

Hain Rebas: Nord Stream 2 är en fara för Gotland

I måndagens inlägg varnade Anders Åslund för en andra rysk gasledning i Östersjön. I dagens inlägg påtalar Hain Rebas riskerna för Gotland.

Ryska gasledningar för med sig inte bara gas.
Ryska gasledningar för med sig inte bara gas. Foto: Dmitry Lovetsky / TT / NTB Scanpix

**Våra medier struntade **i att rapportera från en stort upplagd presskonferens i Kiev den 15 december. Där klev Polens och Ukrainas presidenter fram och protesterade häftigt mot Rysslands planer på Nord Stream 2, en ytterligare gasledning diagonalt genom Östersjön. Den skall dras parallellt med Nord Stream 1 mellan rysk-karelska Viborg och Greifswald på tyska nordkusten.

Nu när Rysslands relationer med Nato/Turkiet än en gång är ytterligt ansträngda tvingas Ryssland skrinlägga sina långt framtagna planer på en gasledning till väst genom Turkiet, den så kallade South Stream. I stället tänker man bygga Nord Stream 2. Det tyckte inte våra politikexperter var värt att uppmärksamma.

Men tittar man lite bakåt och lika mycket framåt inser man att frågan har en tydlig bäring även på Sverige. Ty med Nord Stream 2 växer Östersjöns strategiska betydelse än mer för Ryssland. Gas- och oljeexporten blir allt viktigare för dess problematiska ekonomi. I närtid kommer därför ryskt fysiskt intresse för vattnen öster om Gotland att intensifieras. Rysslands inblandning i skeendena ute till havs kommer att bli tätare, mer handfast.

Annons
X

Med den framtidsinsikten må ett dussin grundläggande fakta rekapituleras: Rysslands Kaliningrad-exklav sydost om Gotland är rustad med en övertygande overkill-kapacitet till lands, till sjöss, i luften. Den moderniserade vapenarsenalen toppas med kärnvapenbärande Iskander-missiler med en räckvidd uppåt 500 km och en deviation på endast en (1) meter.

Uppladdningen där har bestämda strategiska syften. Förstahandsmålet torde som under Kalla kriget vara Baltapp, d v s Öresund och Bälten. I andra hand riktas intresset mot "gamla ryska länder", Nash Zapad (Vårt väst), som otacksamt avfallit från Moder Ryssland, blivit obstinata, t o m NATO-medlemmar. Där, i Estland, Lettland och Litauen, hävdar Ryssland envist egna säkerhetspolitiska intressen. I tredje hand duger arsenalen gott till att hota och skrämma vem som helst i hela Östersjöregionen.

Bevisligen försöker Putin lösa utrikespolitiska problem genom provokation och infiltration, som beträffande "bronssoldaten" och cyberattacken i Estland 2007. Och när Rysslands expansiva intressen påkallar det, tvekar han inte att påbörja rena anfallskrig, som mot Georgien 2008, Krim 2013, Ukraina 2014, Syrien 2015.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV VALET 2018 – veckans viktigaste fördjupningar och granskningar

    Anmäl dig här

    Just expansion har enligt ledande ryska historiker och tänkare ständigt präglat rysk politik, utgjort den moskovitiska statens grundläggande essens från första början. Kombinerat med strävan efter säkerhet mot yttre hot kan de sägas ha varit den ryska/sovjetiska statens minsta gemensamma nämnare genom århundradena.

    Dagens återigen expanderande och enligt Putin hotade Ryssland stöder sig på en rad samlande ryska/sovjetiska symboler och traditioner. Inte bara ser Putin Sovjetunionens fall som en av förra århundradets stora mänskliga katastrofer. Liksom tsarerna bygger han sin återetablerade maktstat (derzhava) med den rysk-ortodoxa kyrkans propagandahjälp. Hans strävanden stöds av (den sovjetiska) nationalsången, de återupprustade stridskrafterna med den sovjetiska röda stjärnan som samlande symbol, av allsmäktiga KGB:s omedelbara efterföljare SVR, av bossar som provinsguvernörer ute i landet, av uppblossande Stalin-kult, av gammaldags nyprivilegierade rangregementen, ryskchauvinistiska "kosack"-enheter", det heliga S:t Georgskorset/fanan.

    Därtill är hans jättelika utrikespolitiska förvaltningsapparat väl utbildad i rysk-chauvinistisk historia. Tillsammans med det militärindustriella komplexet utgör denna utrikesförvaltning med Sergej Lavrov i spetsen grundbultar i en aggressiv utrikespolitik.

    I Kreml vet man alltså vad man vill och vart man skall. Man har resurser och är beredd att ta risker för att komma dit. Med sina färska Nord Stream 2-planer kommer Ryssland att strategiskt uppgradera Östersjöområdet och därmed avsevärt öka demonstrativa överflygningar, närgångna patrulleringar och marina trakasserier ute till havs mellan Viborg och Greifswald. Självfallet ökar då även Nato sin närvaro i regionen. Konfliktrisken eskalerar.

    Och se! Där ute, mitt i Östersjön, ligger Sveriges största ö för ankar likt ett avrustat jättehangarfartyg, eller om man vill som en herrelös språngbräda.

    Samtidigt upplever vi hur Kreml överraskar med provokatsija och maskirovka, militära finter för att uppnå politiska mål. Genom en elegant provokation fick man Georgien att gå till ödesdigert anfall 2008. Genom maskirovka togs Krim sommaren 2013.

    Det ekonomiskt trängda och genommilitariserade Kreml kan inte tillåta sig tanken att någon annan (läs Nato) i en alltmer upptrappad situation skulle kunna utnyttja det värnlösa Gotland, vare sig för att störa valutainbringande gastransporter, eller för att motverka Rysslands planer i dess "nära utland". Bättre då att förekomma än att förekommas; att fixa till en snygg provokation vid gasledningen och med stöd av propagandaapparaten visa världen hur det stolt neutrala och alliansfria Sverige inte förmår skydda sitt territorium är en enkel match för SVR - i synnerhet som man redan har en egen kaj i Slite hamn!

    Det hela bör förstås aldrig tillåtas att gå så långt. Slutsatsen av föregående resonemang är självklar: Sverige bör följa det tystlåtna men planmässiga Finlands exempel - att i djupaste fredstid, kosta vad det vill, förbereda för det som absolut måste hindras.

    Alltså: rusta för att avhålla från all tänkbar främmande inverkan. I det sammanhanget syns frågan om Nato eller inte mindre viktig. Avgörande för Sveriges del är att återbeväpna Gotland och återge ön dess fasta avvärjande status från Kalla kriget - med svenskt toppmodernt kustartilleri, luftvärn, pansar, flyg och flotta, och förstås med hemvärnstrupp, som talar gutemål…

    HAIN REBAS är professor emeritus i historia, tidigare bland annat verksam vid Göteborgs universitet. 1990-1992 var han rådgivare åt Estlands utrikesminister Lennart Meri (president 1992-2001). Rebas var Estlands försvarsminister 1992-1993. Hans förra artikel handlade om Estland och Kaliningrad.

    Redaktionens lästips! Natobloggen kommenterar försvarsminister Hultqvists utspel mot mytbildningen kring Nato, en kritik som träffar också hans egna partikamrater.

    Läs även

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X

    Ryska gasledningar för med sig inte bara gas.

    Foto: Dmitry Lovetsky / TT / NTB Scanpix Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X