Annons
X
Annons
X
Foto: Lars Pehrson

Lek, fnitter och v-tecken – skolbarnen återfår hoppet

SvD i Aleppo | Haifa levde ett stillsamt liv i östra Aleppo med barn och man som var revisor när kriget kom 2012. Så följde fyra års strider och en blodig belägring. För SvD berättar hon om hur de överlevde och hur hon försöker starta om livet på nytt tillsammans med de fyra barnen.

– Jag trodde jag skulle dö varenda dag.

Hennes blick flackar längs den sönderbombade gatan. Sökande, förhoppningsfull, orolig. Var finns brödet? De fyra barnen klänger kring hennes svarta heltäckande slöja, trötta och smågråtande. Men framför allt hungriga.

Så får Haifa syn på brödutdelningen. Skjuter den trasiga sittvagnen mot plåtskjulet där människor samlas i vad som snabbt blir ett tumult. Hon får en plastpåse med mjuka brödkakor i famnen av stressade hjälparbetare. Lättnaden i hennes ansikte är överväldigande. Dagen är räddad.

– Vi har i alla fall bröd nu. Skulle behöva lite ris också. Då är vi nöjda, säger hon och spejar vidare nerför gatan som kantas av skräp och hus med granathål.

Så här har livet varit för Haifa och hennes familj de senaste fyra åren då striden om Aleppo började. Särskilt under sex månaders belägring av syriska regimen som fick ett våldsamt slut i december förra året. En ständig desperat jakt på mat i världens värsta krig. Vad som helst, bara barnen fick något i magen.

Det spelade ingen roll att vi föräldrar inte åt, ibland letade vi mat bland soporna.

– När vi hittade bröd gav vi hälften till barnen och sparade andra hälften. Om vi inte skulle hitta nåt nästa dag. Det spelade ingen roll att vi föräldrar inte åt, ibland letade vi mat bland soporna, säger Haifa utan minsta gråtmildhet i rösten.

Då var de två föräldrar. Nu finns bara mamma kvar. Haifa vänder bort huvudet när jag frågar om hennes man, hon vill inte berätta just nu.

Plötsligt drar tunga regnmoln in över rasmassorna i gränden och Haifa vill gå hem. Fast hemmet finns inte längre. Familjens hus är jämnat med marken, alla möbler och minnen krossade av bomber och granater.

De bor nu i ett annat hus som tillhör en vän som fortfarande befinner sig på flykt. Hit flyttade Haifa med barnen i början av januari efter att ha evakuerats under slutstriden då regimen tog östra Aleppo. Här försöker de göra en omstart i livet. Men det är en start som sker i brant uppförsbacke.

Vi traskar hemåt genom smala gränder. Djupare in i östra Aleppo och mot den gamla stadsdelen där rebellerna hade sitt fäste och striderna var som värst. De en gång så vackra kullerstensgatorna är fulla med stinkande sopor och betonggrus.

[object Object]
Mamma Haifa, nioåriga äldsta dottern Amal, sexåriga Ahmed, femåriga Abu och ettåriga Zeinab. Foto: Lars Pehrson

På Haifas gata hänger hussiffran 17 på sned bredvid den gröna plåtdörren. Intill ligger en pytteliten moské med tillbommad port. Runt hörnet finns den större moskén al-Bakraji där Fria syriska armén hade sin bas. Den är prickig av kulhål.

– Jaha, så här ser det ut. Här sover vi, säger Haifa och visar husets källare där golvet är täckt med madrasser, sladdriga täcken och blommiga kuddar.

Längs väggen står en vacker träsoffa med dekorationer i pärlemor och på ett bord ståtar en tv, ting som vittnar om en annan tid med obekymrad samvaro. En tid då alla fanns med, säger Haifa torrt.

– Då var vi alla tillsammans. Nu är så många borta. Min man, mina bröder, min mamma, min svärmor, mina närmaste vänner. Jag är ensam kvar med mina barn. Det känns tungt. Vi har ingenting kvar och måste ändå fortsätta.

Haifa sjunker ner i en vit plaststol på husets rensopade lilla innergård med ett prunkande mandarinträd i mitten. En tupp gal någonstans i kvarteret. Barnen samlas kring henne, förvånansvärt tysta och med undrande ögon mot oss. Lite motvilligt börjar hon berätta om tiden under belägringen. Hon verkar inte vilja minnas, och vem kan klandra henne.

Jag trodde jag skulle dö varenda dag.

– Det var bara en sak som gällde. Att överleva natten. Och dagen. De ständiga bomberna och explosionerna. Takdelar som rasade in, väggar som skakade sönder. Vi sopade upp och dagen efter var det likadant. Vi hade ingen el, inget vatten och matpriserna var tio gånger högre än vanligt. Det var så kallt, kylan åt upp mig inifrån.

– Jag trodde jag skulle dö varenda dag.

Haifa berättar fåordigt och stötvis, som i stackato. Sammanfattar i tre ord hur hennes vardag mitt i skärselden såg ut.

– Leta mat, ducka för bomber och be.

– En gång var jag ute för att leta grenar på gatan som vi eldade med. Då exploderade plötsligt en bomb någonstans ovanför mitt huvud. Jag kastade mig på marken, låg alldeles platt i gruset och väntade. Tänkte på hur barnen skulle klara sig utan mig.

Foto: Lars Pehrson

I början av kriget tyckte barnen att det nästan var kul med alla smällar, som fyrverkerier. Men när de såg att människor började dö och hus bombades sönder förstod de allvaret, säger Haifa. Då blev de rädda. Nätterna fylldes av mardrömmar och dagarna med vredesutbrott. Sexåriga Ahmed och femåriga Abu bråkade ofta, medan nioåriga äldsta dottern Amal drog sig undan och grät. Då var ettåriga Zeinab ännu inte född.

Mamma hamnade under betongklumpar – hon hade inte en chans.

Haifa, hennes man och barnen klarade sig genom de värsta tiden under belägringen. Men för övriga familjen slutade det med katastrof när deras hus träffades av en bomb i november förra året. Haifa beskriver det som värsta minnet när bröderna, mamma och svärmor dödades samma dag.

– Mamma hamnade under betongklumpar när taket kollapsade. Hon hade inte en chans. Mina två bröder dog i attacken. Efter det dog min svärmor i en hjärtattack i mina armar, hon dog av chocken. Hur vi klarade oss vet bara Gud.

Här blir Haifa tyst. Vill inte prata mer. Hon vet att frågan om mannen hänger i luften. Vad hände honom?

Mot slutet av belägringen blev livet i östra Aleppo så vedervärdigt att Haifas familj bestämde sig för att försöka fly tillsammans med bästa vännen Fatma och hennes barn. Det var den 24 november. Ryktet spreds snabbt i kvarteret och klockan tre på natten var de drygt 3 000 som gav sig iväg mot frontlinjen.

– Vi var rädda för att fly men ännu mer rädda för att stanna kvar.

Men längre än till frontlinjen kom de inte. Vid sista vägspärren började rebellerna skjuta i luften och skrek åt svallvågen med flyende att gå tillbaka hem. Både Fatma och Haifa minns att de skrek ”ni vill förråda oss, ni vill gå över till regimens sida”. Då hade rebellerna redan orsakat ramaskri bland befolkningen i östra Aleppo då de behållit mat i stora lagerlokaler för sig själva, berättar de.

Många andra vi pratar med styrker dessa uppgifter, vilket tyder på att vissa rebeller höll civila som mänskliga sköldar i stridens slutskede. Syriens komplicerade krig har många mörka krafter.

– Vad skulle vi göra? Rusa rakt in i gevärselden eller vända tillbaka till granaterna? Vi vände hem igen.

Han gav mig en sista blick innan dörren slog igen. Den glömmer jag aldrig. Sedan dess vet jag inte var han är.

Men dagen efter, den 25 november, försökte de igen. Denna gång var de återigen flera tusen som trampade genom leriga fält i isande ösregn. Nu kunde inget stoppa dem, inte ens krypskyttarna vid frontlinjen.

– Vi gick och gick. Efter nio timmar var vi framme i västra Aleppo. I någon slags säkerhet.

Foto: Lars Pehrson

Men när regimen tagit östra Aleppo och vapenvilan slutits efter nyår återvände familjen. Haifa och hennes man ville hem, bygga upp allt igen. Så fort de bara kunde.

Det var då det hände. Knackningarna på dörren vid 22-tiden på kvällen. Männen i uniform som klev in och tog Haifas man Abdul Munem åt sidan. Förhören som varade i timmar. Låga hårda röster.

– Sedan tog de honom under armen och gick. Han gav mig en sista blick innan dörren slog igen. Den glömmer jag aldrig. Sedan dess vet jag inte var han är. Barnen frågar fortfarande när pappa kommer hem.

Där blir det tvärstopp. Haifa vänder åter bort huvudet. Vill inte berätta mer. Budskapet är tydligt. Vi befinner oss i vad som var rebellernas hjärta där flertalet män stred med Fria syriska armén, och många fördes bort efter att regimen tagit staden. Det gäller att skydda dem som lever kvar. Därför har vi valt att inte publicera familjens efternamn och barnens namn är fingerade.

Men Haifa trotsar rädslan och försöker skapa en ny vardag i sin hembygd där hon är född. Hon har sopat upp patronerna, fått matkuponger av hjälporganisationer och satt barnen i skolan igen. Snart kommer kanske också vattnet och elektriciteten tillbaka till östra Aleppo. Vem vet, kanske går även kriget mot ett slut.

– Nej, det tror jag inte. Men vi måste leva ändå.

Snart ringer skolan ut, och Haifa får plötsligt bråttom att hämta Ahmed och Amal. Vi följer med. Regnet strilar fortfarande över ruinerna och sopbergen. Men när vi kliver in på den prydliga skolgården bländar kontrasten.

Ett tiotal skolflickor står disciplinerat uppradade för gymnastiklektion, medan pojkarna glatt tumlar runt med en sliten fotboll. I stället för sönderbombade klassrum möts vi av reparerade salar med fina bänkar och färgglada teckningar på väggarna. Ahmed sitter längst fram och ler blygt. Både han och storasyster har missat mycket skolgång under konflikten.

– Nu lär vi oss alfabetet. Och så lär jag mig räkna. Vi sjunger också, säger Ahmed stolt.

Läraren uppmanar direkt klassen att stämma upp i sång, först så högt de kan och sedan viskande. De vinkar och gör v-tecken med sina små fingrar. Fnittrar i kapp.

Haifa står vid sidan om, lite i skymundan. För första gången ser jag ett leende sprida sig över hennes bleka ansikte. Kriget i Syrien må härja vidare och rasera landet. Men Haifa och hennes barn är på väg att bygga upp något nytt.

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 14

Haifa med sin son Ahmed.

Foto: Lars Pehrson Bild 2 av 14

Mamma Haifa, nioåriga äldsta dottern Amal, sexåriga Ahmed, femåriga Abu och ettåriga Zeinab.

Foto: Lars Pehrson Bild 3 av 14

Haifa med sina söner Ahmed och Amal.

Foto: Lars Pehrson Bild 4 av 14

Mamma Haifa, nioåriga äldsta dottern Amal, sexåriga Ahmed, femåriga Abu och ettåriga Zeinab.

Foto: Lars Pehrson Bild 5 av 14

Haifa sjunker ner i sin vita plaststol.

Foto: Lars Pehrson Bild 6 av 14
Foto: Lars Pehrson Bild 7 av 14
Foto: Lars Pehrson Bild 8 av 14
Foto: Lars Pehrson Bild 9 av 14

Fatma, vän till Familjen i Aleppo

Foto: Lars Pehrson Bild 10 av 14

Minsta barnet Zeinab.

Foto: Lars Pehrson Bild 11 av 14
Foto: Lars Pehrson Bild 12 av 14

Ahmed, en av Haifas söner, sitter längst fram och ler blygt. Både han och storasyster har missat mycket skolgång under konflikten.

Foto: Lars Pehrson Bild 13 av 14
Foto: Lars Pehrson Bild 14 av 14
Annons
X