Recension

Bränder. Tolkade dikter från Vergilius till HeaneyGustafssons översättningar ger sidoljus till hans dikter

Under strecket
Publicerad
Annons

”Det handlar om att återskapa: att finna det ord som i sitt sammanhang gör samma tjänst som det ursprungliga ordet i sitt”, skriver Lars Gustafsson i förordet till det urval av sina lyriktolkningar som han gett ut under titeln Bränder, en utgåva med en underrubrik som utgör en adekvat varudeklaration, Tolkade dikter från Vergilius till Heaney.
Gustafsson har kloka saker att säga om lyriköversättningens svåra och ofta otacksamma konst. En välbekant och lite skämtsam men inte desto mindre ganska träffande definition av poesi är att den består i just det som går förlorat vid översättning. Översättaren måste själv vara påhittig, lappa och laga, kitta och foga, om det ska bli något vettigt av verksamheten och inte bara rena prosaversioner.
Genier som Luther och Goethe har skrivit klassiska texter om översättningens problem. Och Gustafsson är väl medveten om vanskligheterna, men ser det som en plikt att
försöka, för meningslös är knappast denna sysselsättning.

Han liknar den vid schackspel, men erbjuder oss även en annan, minst lika spännande jämförelse i samband med att han kritiskt resonerar kring Artur Lundkvists, Arnold Ljungdahls och Erik Lindegrens respektive översättningar av Rilkes ”Duinoelegier”:
”Kan en dikt vara mer eller mindre närvarande i sina översättningar? Tror vi det får vi kanske något som liknar kvantfysikens partiklar, dikten blir en sannolikhetsvåg där vi har största chansen att hitta den någonstans i mitten, där dess inträffanden är mest sannolika och med en kontinuerligt avtagande sannolikhet ut mot periferin, där rimligtvis alla översättningarna befinner sig. Bilden är lockande, den frigör oss från absolutistiska krav på rätt eller fel. Sannolikheten att träffa på Rilke är större hos Ljungdahl än hos Artur Lundkvist och störst är den förstås inne i kärnan, i Rilkes tyska text.”

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons