Recension

Den lekande Fröding. | En författarskapsstudie.Gustaf Fröding och leken

Under strecket
Publicerad
Annons

En ny, mycket omfångsrik avhandling om en av de få levande klassikerna inom svensk poesi, den första på 29 år. Därtill en undersökning som strävar efter att ge en helt ny helhetsbild av författarskapet och aktualisera förbisedda delar av det. Det borde vara en händelse.
Men det är det inte. Erik Zilléns Den lekande Fröding. En författarskapsstudie är en antiklimax, en av dessa böcker som säkert kan meritera för en docentur i litteraturvetenskapens korridorer, men som ur den intresserade poesiläsarens synvinkel föddes död som en gråsten. Ändå verkar Zillén att vara en respektingivande forskare, flitig som en myra och beläst som få. Fröding kan han på sina fem fingrar, särskilt mindre kanoniserade texter som brev och journalistiska alster. Men han är en tröstlös textmaskin utan förmåga att skilja mellan viktigt och oviktigt, att formulera tydliga frågor eller att lita på att läsarna begriper något själva.
Zillén vill undersöka lekens betydelse för Fröding på många olika plan: den språkliga leken, leken med intertexter, med pseudonymer och med hänvisningar till det egna författarskapet. En av hans centrala poänger är att Fröding i första hand var tillfällesdiktare, det vill säga att det mesta han skrev var bundet till speciella tillfällen, inte i första hand offentliga eller privata högtider, utan mera privata händelser. En annan är en stark betoning av Frödings beroende av den samtida publiken (hans ”lekpakt”, med den). Zillén ser här fröet till Frödings katastrofala utveckling som människa och diktare: de inneboende anarkistiska dragen i diktarleken gjorde honom småningom obegriplig för publiken, vilket omintetgjorde hans självrespekt. Som det heter i ett brev: ”En härförare utan trupper är en nolla. En skald utan publik är likaså.”

Annons

Genom att betona författarskapets lekfulla och sociala sidor vill Zillén ifrågasätta den nästan allenarådande forskningstradition som har läst verket psykologiserande och i Fröding sett endast en sjuk och alienerad ”tillvarons utlänning”. Det är lätt att i denna konsensus se en orsak till forskningens avdomnande under de senaste decennierna.
Omvärderingens teoretiska verktyg hämtar Zillén ur forskningen kring barns lek. Han finner fyra så kallade lekstrategier att tillämpa på Frödings författarroll och diktning. Själv finner jag det problematiskt att så direkt jämnställa barnlek och författarskap. En grundläggande skillnad är väl att barnet som leker kan lämna sin lek, medan Gustaf Fröding aldrig kan lämna sitt frödingskap, vari ingår det åtminstone tidvis plågsamma skaldskapet. Om detta verkar Frödings tragiska, sista publicerade text att handla - inte, som Zilléns analys gör gällande, att Fröding ”genom att leka att han är Gustaf Fröding exponerar sin unika belägenhet att vara just Gustaf Fröding.” Barnleken, till exempel skriv- och klotterlekar, har också en pedagogisk betydelse som det är problematiskt att överföra på diktandet.

Annons
Annons
Annons