Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Dock-ument, anti-logi Gurlesk antologi stakar ut nya litterära vägar

Förlaget Dockhaveri ägnar sig åt kollektivt skrivande bortom genikulten, kritik av den hierarkiska förlagsvärlden och gurlesk litteratur. Viola Bao har läst en originell antologi som är bland det mest upplivande hon läst på länge.

Antologin ”Dock-ument, anti-logi” rymmer en vild och brokig samling texter av ett fyrtiotal poeter, författare och konstnärer.
Antologin ”Dock-ument, anti-logi” rymmer en vild och brokig samling texter av ett fyrtiotal poeter, författare och konstnärer. Foto: Emma Sofia Olsson/SvD

Dock-ument, anti-logi

Författare
Genre
Övrig
Förlag
Dockhaveri
ISBN
9789187183195

317 s.

Boken, spräckligt svartrosa och med guldskimrande inslag, dimper ner i brevinkastet utan frankering i min lägenhet i Hökarängen – när jag tittar ut på gatan har brevbäraren redan ljudlöst försvunnit. Lite så är också min känsla kring kollektivförlaget Dockhaveri: ett slags litteraturens semiosynliga välgörare, med vittförgrenade poesitrupper i Stockholms olika delar och drivna av ett till synes outsinligt ideellt engagemang, som de senaste fem åren stått för några av de mest intressanta uttrycken inom svensk litteratur – även om det ibland passerat under den offentliga radarn.

”Dock-ument, anti-logi” är en antologi med bidrag från över fyrtio författare, poeter, konstnärer och serietecknare, sammanställda av Dockhaveri-redaktörerna Moa Schulman, Hanna Riisager och Anna Lindberg. Förlaget drivs av ett konstnärskollektiv bestående av ett tjugotal personer som inriktat sig på kollektivt skapande bortom genikulten, kritik av en hierarkisk förlagsbransch och så kallad gurlesk litteratur – litteratur som experimenterar med och utforskar olika typer av femininiteter i relation till normkritiskt motstånd. 2011 gav förlaget ut ”Anti-debuten”, en samling med elva små lekfulla, skönlitterära häften som tillsammans bland annat ville väcka diskussion om villkoren för bokutgivning och dess distributionsformer idag.

Den nya antologin har enligt förordet uppstått kring en vilja att utforska ”frågan om vad feministisk litteratur och konst kan vara”, och den ordbändande titeln anspelar både på gurleskens lek med flickrumsattribut och viljan att söndra en manlig litteraturtradition. Här samsas etablerade författarnamn – som Lina Hagelbäck, Tove Folkesson, Leif Holmstrand, Helena Österlund – vid sidan av mindre erkända och debutanter, i en brokig blandning som sömlöst rör sig mellan genrer, spänner mellan det höga och det låga. Samlingen skjuder av nagellackshimlar, Kaosdemoner, hästnationella hästar, Lispectorglittrande kjolar, sockerfradga – det maximalistiskt storvulna – men också det traditionella berättandet och den lågmälda centrallyriken.

Annons
X

Det är ofta originellt och oväntat. Kristina Sigunsdotters rysningsframkallande novell ”Sprickljus” skriver ur skräckgenren fram en trovärdig och intim skildring av den osminkade flickvärlden, fylld av våld och vulgariteter, ett slags korsning av Sara Elfmark Berggren och P O Enquist. I den lika bokstavsanarkistiska som musikaliska dikten ”Kommentar till samtyckeslagen” av Pia Emilsson Westerby svävar raderna strax bortom det begripligas horisont: ”Nit sker dig du ljuva jungfur. Fittskavlan vill ego dig, klifta dig och lifka diss gagn. Ät. Ulv.” Och i den E. T. A. Hoffmann-gotiska novellen ”Kabinett” av Amalthea Franz möter vi en kvinna som samlar på vackra objekt i jakt på skönhet – en rituell strategi för att själv slippa bli ett vackert föremål. Bidragen hämtar sina influenser från en rad olika sfärer, alltifrån kvinnlig sagorevisionism till gotik, punkig mashup-estetik och flickrumslitteratur.

Det är mycket kropp, och mycket skam. ”SKAMMEN” är ”femininitetens ständiga följeslagare”, konstaterar Alex Alvina Chamberland i sitt bidrag, som är ett följebrev till ett manus riktat till ett förlag. I texten iscensätts det neurotiska pendlandet mellan självutplånande tvivel och skamlös självexhibitionism i relation till det egna skrivandet: ”den (trans)femme-inina monstruösa monologmunnen som maximaliserar ALLT och samtidigt ber om ursäkt för ALLT”. Kanske är det en gestaltning av det känslotillstånd, där alla kvinnor förr eller senare hamnar, i en tid då patriarkatet hittar nya vägar och strategier anpassade till toleransens retorik, då härskarteknikerna både blir mer subtila och svårupptäckta. De kvinnliga utbrytningsförsöken kommer i en sådan kontext ofrånkomligen att präglas av paranoia, osäkerhet och ständigt tvivel, slunga sig i tvära kast mellan det självupphöjande och det självhatiska.

Texterna i antologin tangerar både det utopiskt frigörelseförkunnande och det cyniskt svartsynta, rymmer såväl det rävleende manipulativa som oironiskt innerliga. Underliggande finns en längtan efter kvinnlig solidaritet, men också ständiga sabotage av det kollektiva och feministiska ”vi”:et genom ömsesidiga angrepp, positionering i själviskhet och ensamhet – i en medvetenhet om att varje ny gemenskap riskerar skapa nya exkluderingar (”de nya Förtryckarflickorna föds fram ur Segerdamerna”).

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Ett begrepp som ”gurlesk” riskerar också alltid att stelna i en rigid pose, reproducera figurer som ”dockan” eller ”den monstruösa flickan” på prefabricerade sätt. Det feministiska skrivandet måste alltså återuppfinna sig och mutera in i nya former, ständigt destabilisera sig själv och sina utsägelsepositioner. Det gör också texterna i denna antologi, oupphörligt och med mångskiftande medel.

    Texterna driver också med sig själva, med idén om ”feministisk konst” som karriärsväg och fördelaktig branding, liksom möjligheten att egennyttigt profitera på politisk frigörelseretorik och förment radikala attribut. Således ger Leif Holmstrand bitskt luft åt raseriet: ”Det hat jag kände inför en kurskamrat under högskoleåren då han nämnde sitt ’experimenterande med sexuella identiteter’ /…/ vill fortfarande skrika åt honom att den där gången han provade sin flickväns behå höstterminen 1997 för att få henne fnittrig knappast duger som storslagen vändpunkt i den underbart progressiva könspolitiska historieskrivningen BAJS”.

    I alltifrån Jenny Holmqvists och Anna Nygrens på samma gång underbara och fruktansvärda gestaltning av hästflickans av makt och hierarkier genomsyrade värld, till pseudonymen Madame Lazertits lika bisarra som bittervackra typologiska explosion, väcker den här antologin en rad starka känslor i mig – eufori, sorg – och några bidrag är bland det mest upplivande och bästa jag läst på länge. I en samtid övergödd på duktiga och standardiserade hundrafemtiosidors-romaner dimper ”Dock-ument, anti-logi” ner som en vild och spretig kloss genom brevinkastet, bänder upp nya inre rum och stakar ut nya litterära vägar.

    Annons
    Annons
    X

    Antologin ”Dock-ument, anti-logi” rymmer en vild och brokig samling texter av ett fyrtiotal poeter, författare och konstnärer.

    Foto: Emma Sofia Olsson/SvD Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X