Annons
X
Annons
X

Gunnels röra fick en diagnos

Sen hjälp. Gunnel fick sin adhd-diagnos i ”försenad 50-årspresent”, som hon säger. En medelålders kvinna bör kunna hålla ordning och sköta sin ekonomi, men Gunnel klarar det inte. Nu har hon bestämt sig för att sluta skämmas och har fått hjälp med räkningarna. Städningen är fortfarande ett problem.

[object Object]
Gunnel i sitt ”adhd-rum” där högar med kläder, kartonger, julpynt och annan bråte klättrar upp mot taket. Foto: MALIN HOELSTAD

Gunnel har gjort fint, köpt tulpaner och lagt en vit duk på köksbordet när vi ska komma för intervju. Men hon har inte hunnit ta av plasten från blommorna. Och trots att hon hade tänkt städa diskbänken står där en driva med intorkad disk och tomma konservburkar.

–Ni kommer för att skriva om hur det är att ha adhd, så jag lät det stå. Om det varit några andra hade jag kastat ner disken i plastpåsar, ställt in dem i rummet så länge och stängt dörren, förklarar Gunnel.

Att ha ostädat hemma är skamfyllt. Men Gunnel vägrar skämmas för att hennes adhd gör att hon har så svårt att hålla ordning.

Annons
X

–Det är ingen som ber om ursäkt för att de har diabetes eller är synskadade. Varför skulle jag skämmas för att jag har adhd?

Men visst har hon skämts under åren, när barnens kompisar kommit hem eller när det har ringt på dörren.

Gunnel bor i en tvåa, men ett rum är obrukbart. Hon öppnar dörren till det hon kallar sitt ”adhd-rum”. Det var från början hennes sovrum, men nu klättar högar med kläder, kartonger, julpynt och all möjlig bråte upp mot taket och man ser inte längre golvet. I en kartong ligger oöppnad post och en gul paprika som hon köpte dagen innan. Tidigare hade hon så mycket grejer att man inte kunde se golvet i köket eller hallen. Det gör man nu. En arbetsterapeut har hjälpt henne att hitta strategier för städandet.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Hennes son, som jobbat inom vården, har sagt att mammas lägenhet ser värre ut än de knarkarkvartar han sett.

    Gunnel är 54 år, har inga missbruksproblem, hon har läst in två högskoleutbildningar, har två vuxna barn, är särbo sedan tio år, har sommarställe och arbetar som sjukgymnast. Men städa klarar hon inte. Det har många svårt att förstå.

    –Jag önskar att jag kunde få en boendestödjare, någon som till exempel kunde hjälpa mig att ordna upp mitt skafferi som ser ut som hej kom och hjälp mig.

    När det gäller ekonomin har Gunnel fått hjälp. Hon har en god man som håller ordning på hennes räkningar.

    Gunnel fick sin adhd-diagnos i ”försenad 50-årspresent”, som hon säger. En sjuksköterska ledde henne på spåret genom att tipsa om boken ”Att handskas med livet” av bland andra Åsa Gravander. Den handlar om att som vuxen leva med adhd. Gunnel fick så småningom remiss till utredning.

    –Utredningen var ganska jobbig. I en hel vecka fick jag syssla med sådant som jag är urdålig på.

    Men när Gunnel fick diagnosen var det en lättnad – allt föll på plats.

    –När jag var gift fick jag så mycket skäll av min man och hans släkt. Det är ursvårt för en med adhd att vara hemma med små barn. Jag såg till att barnen hade rena kläder och höll så rent att vi inte blev sjuka. Men jag klarade inte att sköta huset och blev mer och mer kuvad. Allt utstrålade ”du duger inte”. Ja, det här är bara min sanning, men så uppfattade jag det.

    Samtidigt som hon var väldigt glad över sina barn så kände hon att hon inte riktigt klarade att vara föräldraledig. Det var svårt när dagarna inte hade fasta ramar och hon saknade vuxenkontakt.

    När barnen kom i skolåldern skilde sig Gunnel och hennes man. Barnen flyttade till pappan, men bodde hos Gunnel varannan helg. När sönerna gick i gymnasiet flyttade de hem till henne.

    –Det var nog den bästa tiden i mitt liv. Killarna och jag satt och snackade runt köksbordet. Det var kul att träffa deras kamrater, även om jag skämdes för att jag hade det så rörigt.

    Yngste sonen såg till att handla när det var tomt i kylskåpet. När han började jobba lagade han matlåda både till sig själv och mamma.

    Gunnel visar stolt en lapp på kylskåpet där hon skrivit vad sonen sade i sitt 50-årstal till henne: ”En sjujäkla mamma och en underbar vän.”

    –Mina söner har sagt ”Ja, du är inte som andra mammor men vi älskar dig som du är.”

    Killarna är öppna mot sina kompisar och kan berätta ”nu äter mamma centralstimulerande, nu fungerar det bättre.”

    – Jag är en av få 50+ damer som går på centralstimulerande, säger Gunnel och skrattar.

    Medicinen tycker hon i huvudsak har varit bra. Om hon förut kunde prata ihjäl folk så har hon i dag lättare att hejda sig. Tidigare fick hon förebereda sig när hon skulle träffa patienter och tänka ”Nu ska du bara säga det här”.

    Sedan några år jobbar hon som sjukgymnast på en arbetsplats där hon känner sig accepterad och stortrivs. Det hon uppskattar mest i sitt yrke är patientkontakten. Journalföringen är tråkigare och Gunnel har svårt att hålla koncentrationen, men där får hon stöd av en arbetskamrat.

    När jag senare ringer hennes chef intygar hon att Gunnel är väldigt duktig, har bred erfarenhet och att hennes funktionshinder ger henne en extra förståelse för andra som har det svårt. I början var arbetskamraterna lite konfunderade inför hennes stökiga arbetsrum, men sedan kom en arbetsterapeut och berättade om adhd för personalgruppen.

    Nu får hon ibland hjälp av arbetskamrater att få ordning.

    Tidigare när Gunnel arbetade heltid var hon fullständigt urlakad när hon kom hem. Nu har hennes läkare förklarat att 75 procents arbetstid räcker för en person med adhd eftersom vardagen tar så mycket kraft.

    Sömnrubbningar är vanligt vid adhd och Gunnel är väldigt morgontrött, men hon har flextid och kan oftast börja klockan 9.

    Vissa dagar jobbar hon hårt och får mycket gjort.

    –Andra dagar är jättedåliga, det känner jag redan på morgonen. Men jag har så bra arbetskamrater. De ser det på mig och säger ”du vet att vi har ett hembesök klockan 13” eller så säger jag själv ”idag behöver jag påminnelsehjälp”.

    Gunnel har gått arbetsminnesträning hos en arbetsterapeut. Hon använde inte dator utan papper och penna, vilket hon tyckte var väldigt bra.

    Gunnel ser också fördelar med sin adhd och tror att den bidragit till hennes oräddhet och rättframhet. Det har hänt att hon gått emellan i slagsmål och hon är aldrig rädd att säga sin mening. Vill hon veta något om sin adhd tvekar hon inte att mejla de främsta professorerna på området.

    Men ibland tappar hon humöret och blir aningen för rättfram. En gång skrek hon ”Jävla mespropp” till en kollega och fick be om förlåtelse efteråt. Fast den gången sade arbetskamraten att det nog låg något i vad hon hade sagt.

    Gunnel har jobbat med sin sociala förmåga. Hon har pluggat personlig utveckling och lärt sig olika kommunikationsroller.

    Hennes egna och andras erfarenheter har gjort henne övertygad om att det är två saker som är viktiga för barn och unga med adhd: Rädda självkänslan och se till att han eller hon blir en socialt fungerande person.

    Ända sedan 5-6-årsåldern har Gunnel känt att hon inte är som andra.

    –Men på något sätt har det varit okej. Jag har utvecklat en sorts galghumor.

    På lekis var hon enda tjejen som blev bjuden på killarnas fester, hon var lite pojkflicka.

    –Men jag klättrade inte på väggarna. Jag tror att vi kvinnor mer bär rastlösheten inom oss.

    I skolan var Gunnel duktig, men märkte tidigt att hon fick plugga mycket mer än andra. När hon gick ut nian hade hon 4,6 i betygssnitt. Det var när skolan hade ett relativt betygssystem och 5,0 var högsta snittbetyget.

    – Jag gick i skolan när det fortfarande var strukturerat. Många med adhd faller igenom i dag när eleverna ska forska och själva välja vad de ska lära sig.

    Gunnels gymnasieår bestod i stort sett bara av pluggande. Målet var att komma in på sjukgymnastutbildningen och det lyckades hon med.

    Det som sårar Gunnel mest är människor som ser adhd som en ”påhittad diagnos som ska förklara misslyckanden i livet”.

    Hon vill gärna lyfta fram att adhd gett henne mycket också: mod, glädje och spontanitet.

    –Jag skulle inte vilja vara utan min adhd, inte utan min uppväxt heller även om den inte var speciellt kul. Man har lärt sig grejer av den.

    Fotnot: Gunnel heter i verkligheten något annat.

    Annons
    Annons
    X

    Gunnel i sitt ”adhd-rum” där högar med kläder, kartonger, julpynt och annan bråte klättrar upp mot taket.

    Foto: MALIN HOELSTAD Bild 1 av 4

    – Jag önskar att jag kunde få en boendestödjare, någon som till exempel kunde hjälpa mig att ordna upp mitt skafferi som ser ut som hej kom och hjälp mig, säger Gunnel.

    Foto: MALIN HOELSTAD Bild 2 av 4

    Oöppnad post och en paprika på fel plats. Gunnel är medveten om sina problem att hålla ordning men har svårt att göra någonting åt det.

    Foto: MALIN HOELSTAD Bild 3 av 4

    Att ha ostädat hemma är skamligt, men Gunnel vägrar skämmas över att hennes adhd gör det svårt för henne att hålla ordning. - Ingen ber om ursäkt för att de är synskadade eller har diabetes, varför ska jag?

    Foto: MALIN HOELSTAD Bild 4 av 4
    Annons
    X
    Annons
    X