Gunnar Myrdal:Välfärdsstaten i blickpunkten

Gunnar Myrdal granskar i denna artikel, som är första delen av en uppsats som han samtidigt publicerar i New York Times, några av de vanligast förekommande uppfattningarna utomlands om den svenska välfärdsstatens förmenta nackdelar i form av håglöshet och vantrivsel som följd av ”alltför mycket trygghet”. Hans perspektiv är den i många år utomlands verksamme svenskens, vilken numera vistas i hemlandet som ”deltagande observatör”.

Under strecket
Publicerad
Gunnar Myrdal (1898–1987).

Gunnar Myrdal (1898–1987).

Foto: IBL
Denna artikel var införd i SvD den 30 januari 1966.

Denna artikel var införd i SvD den 30 januari 1966.

Annons
Gunnar Myrdal (1898–1987).

Gunnar Myrdal (1898–1987).

Foto: IBL
Gunnar Myrdal (1898–1987). Foto: IBL

Det är en utbredd uppfattning världen över att svenskarna har tagit skada till karaktär och moral av att ha alltför mycket välfärd och trygghet. I ett samhälle som är inriktat på att eliminera riskerna i tillvaron måste frånvaron av äventyr och dramatik i det långa loppet göra människorna håglösa och olyckliga. Så lyder teorin om vantrivseln i välfärdssamhället. Uppriktigt sagt tror jag att det är rent nonsens.

Resonemanget är ofta alldeles uppenbart ett slags rönnbärsfilosofi, ägnat att motverka känslan av avund. Sverige är för närvarande det rikaste landet i Europa. Förenta staterna räknar med en något högre nationalinkomst per capita men denna statistik tar inte hänsyn till bristerna i det ekonomiska systemet i ett mindre väl organiserat samhälle och, i all synnerhet, de reala kostnader som vållas av den enorma slummen. Om vi från jämförelsen undantar en till antalet ringa grupp av mycket rika har svensken i gemen det för närvarande lika gott ställt, och kanske en smula bättre, än genomsnittsamerikanen. Amerikanerna, som själva lider under rikedomens impopularitet, borde vara de första att förstå att Sveriges välstånd, helt bortsett från dess avancerade socialpolitik, ger ett känslomässigt motiv för klandersjuka.

Annons
Annons

En annan iakttagelse när det gäller att söka efter ursprunget till den utbredda uppfattningen om vantrivseln i välfärdsstaten är att den i stort sett omfattas av både radikaler och konservativa utanför Sveriges gränser. För radikalerna är det lika upprörande som olycksbådande att Sverige har haft en socialdemokratisk arbetarregering under ett tredjedels sekel som inte har förstatligat någonting. Den avancerade sociallagstiftningen tycks dem vara en dålig ersättning för socialism och en som rent av kan hindra mera genomgripande förändringar genom att avskaffa fattigdomen samtidigt som man liter kapitalisterna sitta säkert i de ekonomiska maktpositionerna. De konservativa utomlands, å sin sida, ogillar den sortens lagstiftning nästan lika mycket som de ogillar socialism. Men om svenskarnas vantrivsel in sin välfärdsstat är de båda rörande eniga.

För den gängse uppfattningen om de håglösa och tungsinta svenskarna har man sökt stöd i vissa speciella företeelser som all är missförstådda. Man hänvisar exempelvis till den höga självmordsfrekvensen i Sverige. Stackars Eisenhower – som i det här fallet blivit felstyrd av sina PR-män som annars utstakar hans väg – gjorde för några år sedan ett uttalande som gick ut på att "ett vänskapligt sinnat socialistiskt land” till råga på andra olyckor straffades för sin välfärd genom att ha den högsta självmordsfrekvensen. Även om man tar för kontant vad statistiken säger så är detta ett rent misstag. Många länder, som t.ex. Finland, Ungern, Västtyskland, Österrike och Japan, företer en högre självmordsfrekvens i den officiella statistiken. Dessutom finns det ingen bestämd tendens till ökning av självmorden i takt med välfärdsstatens utveckling. Slutligen är statistiken grovt otillförlitlig.

Annons
Annons

I England är självmord alltjämt ett brott. I de flesta länder, särskilt de katolska, är det en allvarlig synd mot Skaparen. I det sekulariserade Sverige är det inte ett brott och inte någon synd utan bara en beklaglig avvikelse från normalt beteende. Förutsatt att vederbörande är vid sina sinnens fulla bruk har det alltmer börjat betraktas som en mänsklig rättighet och en medborgerlig frihet. I varje fall är det en rent privat angelägenhet. Till de absoluta tabun i svensk journalistik som ingen tidningsman skulle drömma om att bryta emot hör regeln att aldrig ge publicitet åt självmord eller skilsmässor utan parternas eget initiativ – de anses tillhöra privatlivets område som utomstående skall lämna i fred. Under dessa förhållanden är det givetvis mycket mindre frestande för de anhöriga att yrka på att det officiellt noteras som olyckshändelse när en man faller ut genom ett fönster eller en kvinna tar en för stor dos sömnmedel.

En annan omhuldad teori utomlands är den stora utbredningen av "synden” i Sverige, varmed menas sexuell frihet. En dunkel fråga är till att börja med, hur detta slag av "synd” skulle kunna vittna om inhibitioner och tungsinne. Dessutom visar studierna av sexuellt beteende som följt i Kinseyrapportens spår en anmärkningsvärd överensstämmelse i alla västerländska länder; även den allt större öppenheten i diskussionen i sexuella frågor tycks vara gemensam. Det bör noteras att friheten när det gäller beteende såväl som diskussion i Sverige till större delen koncentreras till föräktenskapliga förbindelser.

Annons
Annons
Denna artikel var införd i SvD den 30 januari 1966.

Denna artikel var införd i SvD den 30 januari 1966.

Denna artikel var införd i SvD den 30 januari 1966.

Men låt oss lämna sådana lösa spekulationer å sido och i stället befatta oss med den mera väsentliga frågan: hur har man tänkt sig orsakssammanhanget mellan välfärdsstaten å ena sidan och håglöshet och tungsinne å den andra? Om man har oavbruten full sysselsättning så att risken för massarbetslöshet försvinner från människornas tankar, om man har en ständigt allt effektivare statlig verksamhet att omplacera dem som riskerar att bli arbetslösa genom att en industri går tillbaka så att risken för även tillfällig arbetslöshet minskas; om alla medborgare i händelse av sjukdom har tillgång till sjukhusvård, medicin och läkarhjälp för en ringa penning, om de kan se fram emot en pension på gamla dar som är värdebeständig och kommer att motsvara två tredjedelar av deras inkomst under de femton bästa åren; om en hygglig levnadsstandard garanteras av staten för barn, änkor invalider och handikappade; om det enligt lag är förbjudet att avskeda en kvinna som gifter sig eller skall få barn; om kvinnor i statlig tjänst före och efter barnsbörd får betald tjänstledighet och alla kvinnor får ersättning för en del kostnader i samband med nedkomsten; om all skolundervisning är fri och eleverna och deras familjer också i allt större utsträckning befrias från nödvändigheten att söka hjälp till sitt underhåll; om ihärdiga ansträngningar görs för att hjälpa familjer i små omständigheter att få en hygglig bostad, o.s.v. – hur kan detta komma folk att känna sig olyckliga och mindre fria och avspända?

Annons
Annons

Självfallet är välfärdsstaten behäftad med växtvärk. Vi har köer vid sjukhus och skolor och inte tillräckligt med sjuksköterskor och lärare, trots att tillgången snabbt ökar. Det är bristande jämvikt mellan efterfrågan och utbud på bostäder och en otäck svart marknad. Det är inflation.

Sverige har också fått sin beskärda del av missanpassad ungdom. Man inser allmänt att när nu de materiella behoven hos barn och ungdom, invalider och åldringar tillgodoses är tiden inne för samhället att inrikta sig på att möta även deras skiftande behov av personlig omsorg och tillsyn. Det finns alltså krav på fortsatt utveckling av välfärdsstaten. Men i detta ligger ingen vantrivsel.

Nej, det verkliga bekymret med välfärdsstaten är inte vad den ger människorna i form av möjligheter och trygghet. Inte heller är det vad den kostar dem i skatter. De får full kompensation och vanligtvis betydligt mer, eftersom en samhällelig organisation för tillgodoseendet av behov ofta medför stora besparingar liksom, givetvis, upprätthållandet av den fulla sysselsättningen och undvikandet av arbetskonflikter. Detta är i själva verket förklaringen till att välfärdsstaten kan vara så ekonomiskt progressiv.

En minoritet av de välbärgade får betala mera för dessa sociala förmåner än vad de själva får ut, det är sant. Och den minoriteten skulle rent av för någon tid kunna gripas av håglöshet och tungsinne – tills den vänjer sig vid det, som man gör vid klimatet. Till slut inser de för det mesta att välfärd och social trygghet av detta slag i så hög grad främjar det ekonomiska framåtskridandet att även de i längden får det bättre ställt, trots de höga skatterna. Det verkliga bekymret – om det nu är ett bekymmer – är att denna utveckling leder fram till ett samhälle med mycket mindre missnöje, färre brännande sociala problem och färre bevekelsegrunder för politiska strider.

Annons
Annons

Den politiska diskussionen blir alltmera en teknisk diskussion om tillvägagångssätten och rör i allt mindre utsträckning stora, kontroversiella frågor. Varken radikaler eller reaktionärer kan påräkna någon större uppslutning och måste stämma ner tonen om de inte vill vara politiska vildar – vilket dock är fullt tillåtet i ett fritt samhälle. Men de politiska partierna som måste appellera till massorna, tvingas att konkurrera med varandra genom att kräva allt längre gående reformer för att fullkomna välfärdsstaten. Detta är vad jag har kallat den "skapade harmonin” – till skillnad från den naturliga harmoni som enligt gammal liberal ekonomisk teori med orätt antas komma av sig själv – och som en svensk statsvetenskapsman från sin synpunkt sett betecknat som "servicestaten”. Sverige har nått långt på den vägen.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Några få av oss intellektuella kan då komma att sakna det dramatiska skeende, där vi kunnat glädja oss åt att spela ledande roller. Samhället behöver inte längre några rebeller och nitiska reformatorer, och inte heller finns det någon plats för reaktionära fanatiker. Det har i stället användning för stora kadrar av små praktiska taktiker, organisatörer och byråkrater. Flertalet potentiella intellektuella dras nu redan i unga år in i dessa kadrar, deras äventyrslystnad svalkas och de tycks vara nöjda med att syssla med praktiska ting. Men naturligtvis reagerar inte alla på det sättet. Jag skall ärligt bekänna att för mig personligen har Sverige blivit en smula tråkigt, medan Amerika, de underutvecklade regionerna och de flesta andra länder där det finns jättesvåra problem att brottas med och en strid att våga, får mina andar att vakna.

Annons
Annons

Att utländska intellektuella, som dessutom inte är inbjudna att sluta sig till kadrarna av välanpassade medarbetare i välfärdsstaten, känner sig uttråkade är så mycket mera naturligt. Jag misstänker att de hundratals artiklarna om vantrivseln i välfärdsstaten har skrivits av sådana intellektuella utlänningar – ehuru inte av högsta kaliber – som har bättre kontroll över sitt tänkande. De gör självfallet ett grovt misstag när de låter sin vantrivsel när de skärskådar ett lyckligt lugnt framåtskridande samhälle som inte har större användning för deras speciella talanger få utlopp i ett omdöme om vad gemene man i Sverige tycker och tänker.

Intellektuella har också ett annat skäl till missnöje. Det är obestridligt att den ökade materiella välfärden och tryggheten för de breda lagren inte har följts av den starka ökning av det kulturella engagemanget som vi trodde skulle bli följden av de sociala reformerna vid den tid då vi måste kämpa för dem. Vi trodde helt visst, för att ta ett exempel, att fyra veckors betald semester skulle komma att utnyttjas för andra ändamål än vad vi nu kan se vanligen är fallet. Men det var ett misstag i vår analys av den framtida utvecklingen. Minst av allt bör det tas som ett tecken på rådande vantrivsel. Tydligen är folk inte så intresserade av högre kultur, som vi helt romantiskt föreställde oss, utan är fullt nöjda med att i liten, ehuru ökande, grad ta sin del av den.

Den allmänt uppskattade kulturen är i första hand den materiella. När det gäller de ting som omger kroppen: textilier, glas, möbler, hus, har svensk konsumtion nått oöverträffade höjder av skönhet och kvalitet, och Sverige har på detta område rent av blivit idé-exportör. I fråga om litteratur och närstående områden som använder ordet som medium har den reella efterfrågan ökat i långsammare takt. Där fungerar också språket, obegripligt för utlänningar, som en skyddsmur, utanför vilken våra författare skulle få möta en internationell konkurrens som är hårdare än någonsin. Under den senaste generationen har färre svenskar vågat sig på en utflykt från den trygga och efter hand allt vidare hemmamarknaden. Inom vetenskaperna har man också under senare decennier huvudsakligen varit mottagande – utom när det gäller medicin, naturvetenskap och ett fåtal specialiteter inom humaniora och socialvetenskap. Jag bortser då från de ungdomar som drivits att emigrera på grund av en kortsiktig forskningspolitik; de bör inte räknas som svenska bidrag till den internationella kulturens utbyggnad.

Annons
Annons

Svenskarna plockar idéer utifrån och använder dem. Många har sitt anseende hemma som förmedlare av vad som uträttas utomlands, och inget ont i det för en sådan förmedling är nyttig för oss. Vi har en stor översättningslitteratur, men den går nästan bara i en riktning: hemåt. De av staten och industrin subventionerade översättningsantologierna på främmande språk når ingenstans – även när våra exportföretag ger sin hjälp genom att ge bort dem gratis som del av sin reklamverksamhet. Det betydelsefulla är att den skyddande språkbarriären blivit också en intressebarriär. Även de som av klimat- och skatteskäl bosätter sig på Rivieran fortsätter att producera för hemmakonsumtion och förblir isolerade från världsmarknaden.

Utan tvivel har denna skyddade provinsialism varit till men för svensk standard. Visst produceras det i Sverige saker av hög kvalitet. Men färre svenskar når internationell standard än som skulle vara fallet, om flera av dem var beredda att producera för världen och därigenom utsätta sig för den internationella konkurrensens härdande inflytande. Men varför skulle kulturarbetarna – professorerna, författarna och de som deltar i vad man i Sverige kallar "kulturdebatten” – inte känna sig fullt lyckliga i sin ombonade relativa isolering? De är stora hemma; de kan bilda rivaliserande klickar eller odla prestigeskapande ensamhet; de kan diskutera, kritisera eller berömma varandra. Kort sagt, de kan leva som fullfjädrade intellektuella, och för dem är deras lilla värld rik och meningsfylld nog. De, liksom den svenska publiken, visar knappast några tecken på vantrivsel.

Laddar…
Annons
Annons
Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons