Carl-Johan Malmberg:Gunnar Ekelöfs poesi ger stämning åt livet

Gunnar Ekelöfs dikter hör till 1900-talets mest stämningsdigra, vilket ytterligare förstärktes av diktsamlingarnas fysiska utförande. Den nya utgåvan av hans samlade dikter är den första som återger dikterna som Ekelöf ursprungligen ville att de skulle nå oss.

Under strecket
Publicerad

Gunnar Ekelöf (1907–1968), fotograferad 1951.

Foto: TT
Annons

Jag vet hur det började för min del: med ”Eufori”, den avslutande dikten i Gunnar Ekelöfs diktsamling ”Färjesång”. Den stod att läsa i skolantologin ”Dikt och tanke” med kommentarer som jag nu har glömt bort. Med den blev jag Ekelöf-läsare och vad som fångade mig var stämningen i dikten – lugn, förväntan, eftertänksamhet, lycka? – eufori betyder ju lycka, men stämningen är svår att sätta ord på. Den tar läsaren i sitt grepp redan från början med ett besvärjande du: ”Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en smörgås, pluntan och pipan. / Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra”. Tid och rum sakligt beskrivna, men här finns också något betydligt mer undflyende, en atmosfär som kommer ur sommarnattens ljus och tingen i dikten. ”Eufori” liknar vissa målningar av Vermeer eller Chardin där det sakliga och det magiska är två sidor av samma värld. Diktjaget som också är läsaren dricker ur sin plunta och talar till sig själv: du ”skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar”. Dikten självt blir en glädjedryck; ”det porlar inom mig av renaste lycka!” heter det, och i sista raden: ”och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära”.

Och som en förklaring, ungefär som när Shakespeare efter sina pjäsers slut låter skådespelarna tala direkt till publiken, skriver Ekelöf sedan: ”Jag sjunger om det enda som försonar, / det enda praktiska för alla lika”. Orden gäller inte bara ”Eufori” eller diktsamlingen den ingår i utan hela Ekelöfs poesi, som han ser den och vill att vi ska se den. Idag, 75 år efter diktens tillkomst, utmanar orden en grundidé i det allmänna tänkandet: att det är olikheterna, etnicitet, kön, klass, historia, som bestämmer vilka vi är, inte det ”för alla lika” som Ekelöf sjunger om. Tidigare i ”Färjesång” påstår han helt fräckt: ”Vad som är botten i dig är botten också i andra”. Vilken författare idag skulle våga hävda detta på fullt allvar?

Annons
Annons
Annons