Guldkorn och gnäll från ett polariserat folkhem
Var 1970-talet det Sverige för vuxna som så många längtar efter, ett land med ett konstruktivt samtalsklimat och högt i tak? Att läsa Lars Gustafssons och Jan Myrdals 45 år gamla brevväxling ”Den onödiga samtiden” är en påminnelse om att mycket trots allt var sig likt på ”den gamla goda tiden”.
De måste ha haft kul på förlaget när de satte sådana här recensionscitat på baksidan: