"Skärvor som aldrig bleknar"

Minnet. Vad är det? Kanske bara starka känslor i nuet som bleknar bort i små skärvor.
Men vissa skärvor bleknar inte.

Publicerad
Den gamla damen från Afghanistan i säkerhet nere i kajutan.

Den gamla damen från Afghanistan i säkerhet nere i kajutan.

Foto: Jonas Fröberg
Jonas Fröberg
Foto: Jonas Fröberg
Jonas Fröberg tillsammans med fotografen Magnus Hjalmarson Neideman på Samos.

Jonas Fröberg tillsammans med fotografen Magnus Hjalmarson Neideman på Samos.

Annons
Den gamla damen från Afghanistan i säkerhet nere i kajutan.

Den gamla damen från Afghanistan i säkerhet nere i kajutan.

Foto: Jonas Fröberg
Den gamla damen från Afghanistan i säkerhet nere i kajutan. Foto: Jonas Fröberg

Upp mot adventsstjärnans sken håller jag Samos minnesskärvor, som blänker och glöder ända längst in där det känns. Som allra mest. Starka känslor som tar fullständigt andan ur mig här framför julgranen.

Tiden på Samos. Räddningar. Övningar. Larm. Den goda starka cappuccinon. Pizzeriaägaren som skrattande lärde sig allt om IFK Rundvik, som stod skrivet på min jacka. Men det var inte det som etsade sig fast.

Det var känslan av utsatthet, den råa, utan botten, inympad in i alla kroppsporer på de tusentals vi träffade.

Och som genom mötet med dem borrade in sig in hos mig. För alltid.

Som natten den 5 november, när larmet kom klockan 03.15. Vågorna small mot skrovet, vi var fyra i styrhytten och motorerna råmade där bak. Jag satt i stolen bak till höger när det sprakade på radion och den engelska rösten förkunnade: ”femton personer i vattnet”. Hjärtat dunkade hårt och snabbt.

Annons
Annons
Jonas Fröberg
Foto: Jonas Fröberg
Jonas Fröberg tillsammans med fotografen Magnus Hjalmarson Neideman på Samos.

Jonas Fröberg tillsammans med fotografen Magnus Hjalmarson Neideman på Samos.

Foto: Jonas Fröberg

Men det var inte min egen bävan som bet sig kvar från natten utan den bottenlösa rädslan och utsattheten hos dem vi räddade. Den teleporterade sig rakt in när jag försökte krama den genomblöta gamla damen från Afghanistan som skadat benet och grät bottenlöst medan hennes kropp skakade nere i kajutan på väg in till Samos, när hon fortfarande trodde att vi skulle föra dem tillbaka till IS.

Eller i den sena kvällens mörker några dagar senare, där den försynte teletjänstemannen Tarek från Syrien satt på pappkartonger i Samos överfulla flyktingläger, lutandes mot en rostig gråvit bil. Tårarna rann nedför hans knotiga kinder när berättelsen kom, om treåriga dottern Laean som han begravt dagen innan, hon som inte hade några kompisar hemma i Raqqa, staden som IS lemlästat, hon som veckan innan med glädjestrålande blick pratat om Europa, och de nya kompisarna. Hon som fick sina små lungor långsamt fyllda med saltvatten när gummibåten revs sönder mot Europas taggiga kust - för hon var minst och svagast i vågorna. Hon som inte orkade kämpa emot.

Utsattheten hos Tarek, men också Mohammed, Sara och alla andra jag lärde känna vars känslor blev mina. För alltid.

Men en skillnad fanns och den skavde. Jag kunde alltid med mitt svenska pass åka tillbaka till hotellet. Och jag undrade om jag kunde gjort något för att förhindra allt detta helvete.

Utsattheten gjorde nu sällskap med Skammen.

Och till dessa känslor kom ytterligare en, rent djävulskt stark: Den att berätta dessa historier, att försöka levandegöra och föra Mohammeds, Tareks och alla andras utsatthet vidare så att du som läser nu i detta ögonblick kanske kan ta in i alla fall en del. Så att du förhoppningsvis aldrig mer säger flykting. Utan Mohammed, Khaled, Tarek. Och Laean. Och så att ditt minne bleknar i alla fall ett snäpp mindre.

Jonas Fröberg tillsammans med fotografen Magnus Hjalmarson Neideman på Samos.
Annons
Annons
Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons