Annons
Recension

Gudruns fjärde sångGudruns gråt i koncentrat

Under strecket
Publicerad

Ett förtroendekapital som sparats ihop under långliga tider är värdefullare än flyktiga pengar. Denna sanning framstår allt klarare i vårt ängsliga tidevarv av ekonomisk självsvält, särskilt på kulturområdet. Inte mindre än tolv somrar av obrutet samförstånd mellan bidragsgivare, medarbetare, artister och konsertbesökare har det krävts för att den avgående konstnärliga ledaren för Båstads kammarmusikfestival, Helen Jahren, skulle kunna kröna sin sista säsong med något så storslaget som en kammaropera från Island!
Visserligen inte i full skala, med dekor och dräkter som vid uruppförandet 1996 på botten av en torrdocka i Köpenhamn. Men med Bert-Åke Perssons effektiva ljusregi i Strandängsskolans idrottshall likväl en avsevärd visualisering av BIS-inspelningen från 1998 med den 15-hövdade Caput-ensemblen från Reykjavik: en utsökt skivprodukt som säkert bidrog till att tonsättaren Haukur Tómasson förra året erhöll Nordiska rådets musikpris och att operan Gudruns fjärde sång tog ytterligare ett steg mot status som nutida klassiker.

Den förste islänning som dristade sig att rycka den poetiska Eddan ur Wagners händer var Jón Leifs, som påbörjade sitt livsverk redan vid Hitlers makttillträde. Hans tre kvällslånga Edda-oratorier är emellertid så resurskrävande att de förblivit ouppförda, medan Haukur Tómasson valt att rätta mun efter matsäcken genom att hårdpacka handlingen till en timmes speltid. Han koncentrerar sig på Gudrun, kvinnan vid superhjälten och drakdödaren Sigurds bår, genom svek hans lagvigda maka.

Annons
Annons
Annons