Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Chanson douce Grymma sagor om monstren mitt ibland oss

Leila Slimanis och Rebecca Lighieris författarskap skildrar den psykiska avgrunden bakom den franska medelklassfasaden.

Leïla Slimani
Leïla Slimani Foto: Magali Delporte

Chanson douce

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Paris : Gallimard
ISBN
9782070196678

228 sidor

”Men ur vilken mörk sjö, ur vilken djup skog hämtade hon dessa grymma sagor där de goda dör på slutet fast de räddat världen?” frågar marockanskfödda Leïla Slimani i sin roman ”Chanson Douce” (ungefär Vaggvisan, anmäld av Kristofer Leandoer i SvD 26 december), som belönades med Gouncourtpriset i höstas. Frågan skulle lika gärna kunna ställas till Leïla Slimani själv, och svaret skulle bli: i en amerikansk tidningsnotis. Och på teve. ”Med bilderna av Dominique Strauss-Kahnskandalen flimrande framför ögonen, medan jag ammade min son”.

Romanens hjältinna, eller snarare antihjältinna, är den till synes oklanderliga barnflickan Alice. Likt en magisk Mary Poppins donar och fejar hon hos familjen Massé, samtidigt som hon har den goda smaken att förbli osynlig: hon är bara ännu en av den gråa massan oftast invandrade kvinnor som garanterar den franska medelklasskvinnans frigörelse genom att offra sin egen.

Alltså frågar sig makarna Paul och Miriam aldrig vem Alice egentligen är, eller vad hon gör när hon inte hjälper dem, vilket hon gör allt med allt större nit. Och när allt till slut rämnar är det redan för sent. Liksom doktor Romand i Emmanuel Carrères roman med samma namn, lever Alice ett liv med sjukdomen som egen identitet och logik, och mordet som enda utväg när denna identitet hotas. Resultatet blir en sorts Medea med tvist: istället för att det är amman som i Euripides drama varnar om Medeas brott, är det här amman själv som begår brottet, men av samma anledning: när man hotar att ta ”hennes barn” ifrån henne. Och liksom i de grekiska dramerna har det värsta redan hänt när berättelsen börjar; barnen är redan döda, och nu inbjuds vi att följa Alice genom spegellandet.

Annons
X

Det är korthugget skrivet, med en stramhet som understryker Alices växande dissociation. Slimani är uppenbart fascinerad att detta mentala tillstånd, som går igen även i debutromanen ”Dans le jardin de l’ogre” (I bestens trädgård): journalisten Adèle har både man och barn och nanny, men ändå inte blir kvitt den malande overklighetskänslan. Tvärtom tycks familjelivet bara stegra den. Här blir utvägen i stället sexualiteten, som tar sig form av allt mer komplicerat dubbelliv av lösa förbindelser, ett solkigt och glädjelöst slit att ”vara vacker, hålla sig redo. Ständigt felprioritera.” Men varifrån kommer dessa felprioriteringar? Den frågan undviker Slimani nogsamt att besvara.

En annan fransk utforskare av själens bakgårdar är Emmanuelle Baymack-Tam. Med ett tiotal, ofta samhällskritiska romaner bakom sig, (bland annat ”Je viens”, som skildrar den ibland hämningslösa rasismen i hemstaden Marseille) har hon under pseudonymen Rebecca Lighieri författat två böcker i noir-genren. I den första, ”Husbands”, handlade om män som lånar ut sina hustrur till andra män. I den senaste ”Les garçons de l’été” (Sommarpojkarna) är det i stället medelklassfamiljen som drabbas av härdsmälta när den äldste sonen Thadée går bärsärk.

Allt börjar med en oskyldig, men inte mindre osannolik olycka: Thadée får ena benen avtuggat av en haj under en surfingsemester med sin bror. Mamma Mylène,”kortväxt och ordinär”, som aldrig kunnat förstå hur hon kunnat avla så undersköna pojkar, är förkrossad: monstret har stympat hennes Adonis. Tills det sakta med säkert visar vem det riktiga monstret är. Men som i den mörka sagan är det bara den renhjärtade som kan se odjuret i vitögat, här den diskreta lillasystern (återigen den osynliga). För Thadée visar sig vara ingenting annat än en psykopat med uttalad dragning till våldspornografi. Men han är också fåfäng, och den nya benlösheten ter sig outhärdlig intill broderns lysande framtid som framgångsrik och ostympad, vilket blir upptakten till en rad skeenden som till slut kommer att lämna efter sig en familj i spillror.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Inledningvis ter sig ”Les garçons de l’été” nästan ordinär. Det är familjen, huset och bilen och grannträffarna. Ja ja, ännu en familjeroman tänker man lite trött, tills en hel skräckelsk mardröm vecklas fram, där ingen går säker, allra minst för sina egna lustar och rädslor. Liksom hos Slimani har människorna i Lighieris familjedrama hamnat vid sidan om sig själva, i en civilisation som de tycks ha glömt poängen med. Återstår att antingen leva andras liv, eller återuppväcka ulven under fårakläderna. Eller som Freud skrev, krokodilen under däggdjuret, i ett jag som inte är herre i sitt eget hus. Därför, menade han, vantrivs vi i kulturen. Men så är den ju heller inte till för vår trivsel. Men vad är den då till för? Om inte annat, så att åtminstone skydda oss från våra egna krokodiler.

    I den gamla kulturens högborg Frankrike nalkas det nu presidentval och kvinnorna lyser med sin frånvaro (med ett, krokodiliskt, undantag – Marine LePen) – de har både en och två anledningar att vantrivas. Slimani och Lighieri skildrar en jämlikhet som endast fungerar i teorin, eller så länge det inte finns barn med i bilden. När Miriam meddelar sin make Paul att hon vill återgå till arbetet trots att det går på ett jämnt ut (hon kommer att tjäna lika mycket som barnflickan), svarar Paul skeptiskt ”om du nu tror att det kommer att göra dig lycklig”. När Leïla Slimani själv sade upp sig från sitt jobb för att ägna sig åt sitt författarskap, tolkade kolleger det som en omskrivning för att hon ämnade låta sig försörjas av sin man, och fadern i Lighieris roman leker med tanken på att försvinna med sin älskarinna och konstaterar lakoniskt att hans frånvaro varken skulle göra från eller till.

    Den sekulära principen må var inskriven i den franska konstitutionen, kulturen förbli inte desto mindre hopplöst patriarkal. Det går långsamt, men som tur var inte i litteraturen, som de senaste decennierna sett en rad kvinnliga författarskap ta spjärn, utan att fördenskull skriva oss på näsan; Christine Angot (som märkligt nog ännu inte översatts till svenska), Marie-Hélène Lafon, och inte minst Marie Darriessecq för att nämna några, och nu Slimani och Lighieri. För visst är all god litteratur politisk, men som bäst utan pekpinnar.

    Annons

    Leïla Slimani

    Foto: Magali Delporte Bild 1 av 2
    Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X