Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Romanerna om Patrick Melrose. Vol 2 Grymhet och lidande befrias av språkets lust

Edward St Aubyns romaner gränsar till poesi – vilket gör skildringen av Patrick Melroses tragiska liv så upplivande, skriver Carl Johan Malmberg.

Edward St Aubyn
Edward St Aubyn Foto: David Sandison
Bokvåren 2017

Romanerna om Patrick Melrose. Vol 2

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers förlag
ISBN
9789100153687

Översättning: Erik Andersson 387 sidor

Några sidor in i ”Glöm det”, första delen i Edwards St Aubyns romanserie om Patrick Melrose, frågar femårige Patrick sin far David vad som är viktigast i livet. David svarar: ”Iaktta allting”. Det kan tyckas som ett välvilligt råd, fast David visar sig strax vara den totala motsatsen till välvillig. Han lyfter upp Patrick och håller honom i bara öronen, dinglande i luften, trots att han lovat att släppa taget. ”Varför gjorde pappa så? Ingen borde göra så mot någon annan”, tänker Patrick efteråt.

Patricks far är en av de värsta romanfigurer jag mött, genuint ond, inte bara svekfull och oberäknelig. Några sidor senare i ”Glöm det” våldtar han Patrick och händelsen, kyligt och knapphändigt skildrad, blir ännu en chock för läsaren. Men rådet ”Iaktta allting” tänker jag mig ändå som ett slags gåva till Patrick. Den förtvivlade pojke som går och gömmer sig efter faderns misshandel och våldtäkt, som gör sig osynlig för världen och i åratal tiger om övergreppen, är samtidigt den Patrick som räddar sig genom att följa faderns råd. Han iakttar allt och alla, också sig själv, med enastående exakthet: ett slags besvärjelser av en verklighet han inte kan hantera på annat sätt. Och orden är också en nyckel till St Aubyns sätt att skriva om en Patrick som i intervjuer alltmer kommit att framstå som författarens alter ego.

Nu har romanseriens två sista delar kommit på svenska samlade i en volym. Tillsammans med de tre tidigare delarna (också i en volym) blir serien en mäktig, femsatsig symfoni i ord där varje sats har sin egenart: ”Glöm det”, med den femårige Patrick och hans dysfunktionella familj under en dag i provençalska Lacoste, grymt, gripande och iskallt komiskt; ”Dåliga nyheter”, ett scherzo à la Quentin Tarantino där Patrick begraver sin far i New York och tar så mycket droger att man undrar hur han på de sista sidorna kan ta flyget tillbaka till London; ”Visst hopp”, en lättsam mellansats där stilen blandar tidig Evelyn Waugh med Oscar Wildekomedi och med ett underbart lustmord på prinsessan Margaret ”Modersmjölk”; den svagaste delen förutom inledningskapitlets Beckettaktiga fantasi om födelsen som det värsta våld en människa kan utsättas för; och ”Till sist”, seriens final och verkliga kraftprov.

Annons
X

St Aubyn växlar smidigt mellan psykologiskt djupborrande, situationskomik, drastiska personteckningar och knivskarpa dialoger. Hans personer använder genomgående språket som maktmedel, som självhävdelse, hämnd, förförelse, självbedrägeri, förnedring av andra – ”abuse of power” ser St Aubyn själv som huvudtemat i böckerna. Framför allt handlar det om vuxnas missbruk av makten över barn, men också de rikas över de fattiga, de smartas över de lättrogna. Hela romansviten är hållen i tredje person – St Aubyns metod för att skapa distans till ett självbiografiskt stoff som annars riskerade att bli överväldigande. ”Jag har velat skapa något vackert”, har han sagt och romanerna bevisar den stora litteraturens förunderliga dubbelhet: grymhet och lidande kan få en form som befriar utan att trivialisera sitt stoff.

”Till sist”, mästerverket i serien, utspelar sig på Patricks mor Eleanors bisarra begravning – engelska romaner och filmer verkar älska just bisarra begravningar. Romanen är St Aubyns version av den ”Den återfunna tiden”, avslutningen på Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”. Båda författarna samlar ihop tidigare teman och flertalet romanpersoner. Hos Patrick infinner sig ett slags försoning med tidiga förluster utan att berättelsen gör så stor poäng av det. Om det förlorade hos Proust är något av en slump återfunnet – så ser fiktionen ut i hans roman – är det hos St Aubyn något som kan lämnas för en ny början. St Aubyns Combray är den förlorade egendomen Saint Nazaire där hela romanserien börjar; det förvandlas i kapitel 5 av ”Till sist” till en underbar minnesbild av åskväder och regn och anblicken av våta, belåtna grodor. Den befriande gränsen mellan saknad och självtillit överskrids för Patrick. Kapitlet är romansvitens vackraste, slutpunkten i hans utvecklingshistoria, i varje fall än så länge.

Erik Anderssons översättning av de fem romanerna är lysande – förstås, kunde jag tillägga, vi har blivit bortskämda med träffsäkra och fyndiga översättningar från engelska av hans hand. De få invändningar jag har är av redaktionell art. Ett ”han” skulle ha varit ett ”hon” på sidan 71, misstaget förser nu Patrick i stället för hans älskarinna Julia med sexigt hallonröd T-shirt. För engelskans repression hade jag önskat bortträngning i stället för det fula förträngning, inte helt oviktigt med tanke på den psykoanalytiska ådra som löper romanerna igenom, inte bara där Patricks stödjande vän, psykoanalytikern Johnny förekommer. Och den biografi Patrick läser i ”Modersmjölk” handlar inte om drottning Maria (Stuart) utan om drottning Mary, maka till George V. Hänvisningen till biografiförfattaren James Pope-Hennessy, liksom St Aubyn ett misshandlat barn av aristokratin, har sina poänger; hans spänstiga, ekonomiska skrivsätt är, gissar jag, en av St Aubyns förebilder, tillsammans med dem han själv nämnt, Nabokov, Waugh, Flaubert, Racine. I en intervju i The New Yorker 2014 berättar han intressant om sin dyslexi. ”Jag tror den har påverkat min prosastil. Jag intresserade mig för ljuden hos orden och meningarnas rytm, just för att det tog mig så lång tid att komma till slutet hos dem”, säger han. Så talar en författare vars romaner gränsar till poesi.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Och det är väl St Aubyns form av poesi som gör skildringen av Patricks mödosamma livsvandring så upplivande. Många lidandeskildringar i litteraturen får sina framgångar genom lättnaden vi som läsare upplever i att slippa undan det protagonisterna tvingas utstå. Men så enkelt är det inte här. Det handlar i stället om den omvandlingskraft som gör olust till lust, språkets lust. Livets tvångsgrepp blir konstens frihet.

    Annons

    Edward St Aubyn

    Foto: David Sandison Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X