Recension

FamiljegravenGruvlig familjegrav utan djup

De är tillbaka, Desirée och Benny, här i filmatiseringen av ”Grabben i graven bredvid”, spelade av Elisabeth Carlsson och Michael Nyqvist.
De är tillbaka, Desirée och Benny, här i filmatiseringen av ”Grabben i graven bredvid”, spelade av Elisabeth Carlsson och Michael Nyqvist.
Under strecket
Publicerad
Annons

För vem skriver Katarina Mazetti? Tydligen för de 450 000 svenskar, som enligt förlaget läst hennes ”Grabben i graven bredvid” sedan den kom ut 1998 och dessutom filmats. Boken är gränsöverskridande; både i fråga om titel och omslag har den en ung framtoning, fast ”grabben” faktiskt är 36 år. Att den romanen tilltalar olika åldrar är begripligt. På ett spänstigt, kraftfullt språk och med en vildsint, medryckande humor skildrar Katarina Mazetti den omöjliga och oemotståndliga passionen mellan bonden och bibliotekarien.
Slutet lämnades öppet och när nu efter sju år fortsättningen Familjegraven har kommit är den definitivt klassad som vuxenbok. Språket är fortfarande journalistiskt lättillgängligt men humorn har blivit beskare eftersom det omaka äktenskapet mellan Benny och Desirée är fyllt av kriser. Vardagen dödar kärleken, familjelivet begraver den. De vill båda så väl men deras arbeten och livssyn kan aldrig förenas.
Boken är upplagd som den tidigare, gestalterna kommer till tals i vartannat kapitel. Konflikterna blir belysta från olika håll, läsarens sympatier blir rättvist fördelade - och vacklande. Ofta är man beredd att instämma i det epitet Benny gett sig själv, ”rikstönten”, för hans gammalmodiga kvinnosyns skull, kopplad som den är till en total oförmåga att förstå att bibliotekariens verksamhet och kvinnors ansvar för barnen skulle vara arbete. Men i hans gestalt har Mazetti å andra sidan förkroppsligat ett allvarligt problem inom svenskt jordbruk, den ensamma mjölkbondens hopplösa situation. Aldrig kan han få en semesterdag eller ens en sovmorgon. Avbytare? Inte har han råd med det.

Och Desirée, bibliotekarien, inte kan hon gå i lagårn som forna tiders lantbrukarhustrur. Tre barn i tät följd är tillräckligt för att knäcka henne, som så markant saknar praktisk organisationsförmåga.
Mazetti har skarp blick för tragikomiska situationer och beskriver dem övertygande och livligt. Men eftersom hon arbetar med stilbrytningen att skildra svåra förhållanden som om hon skrev kåserier, skär det sig för den läsare, som vill gå på djupet. Vad boken egentligen går ut på är att det är synd om människorna. De misslyckas trots de bästa avsikter. Den till synes roliga underhållningsromanen är egentligen sorglig.
Men slutrepliken är perfekt.
Desirée, som gav sig in i förhållandet just för att få barn, utbrister inför tecknen på ännu en graviditet i en galghumoristisk suck: ” Å nej, måtte det vara klimakteriet!”

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons