Annons
Recension

MörkertalGrus i välsmord deckarmaskin

Arne Dahl har etablerat sig som en av Sveriges främs­­ta deckarförfattare. Den åttonde boken om den polisiära elitenheten A-gruppen gör ingen besviken, men läsupplevelsen störs av oklara stilgrepp.

Under strecket
Publicerad

Arne Dahl (även känd som Jan Arnald) tillhör tveklöst landets bästa deckarförfattare. Med de tidigare sju böckerna om den så kallade A-gruppen, Rikskriminal­polisens speciella enhet för våldsbrott av internationell art, har Dahl lagt grunden för en romansvit som kommer att ha en självskriven och framskjuten plats i den svenska kriminal­romanens kanon. Vi börjar nu tyvärr närma oss slutet på serien. Med den nya Mörkertal har vi kommit till nummer åtta av de tio planerade titlarna. Man blir inte besviken denna gången heller, men känslan av att detta ändå är något av en mellanbok dröjer sig tyvärr kvar.
Intrigens komplexitet är det som vanligt inget fel på. Inte heller spänningen, även om första halvan känns lite väl mycket som en transportsträcka. En tonårsflicka försvinner i skogen under en skolavslutning. Ett makabert arkeologiskt fynd påträffas och bortrövas i Gamla stan. Ett pedofil­nätverk håller på att nystas upp. En libertinsk sekt verkar i det fördolda. Behöver jag tillägga att allt hänger ihop – och kräver en ovanligt bombastisk och blodig final?

Annons

”Mörkertal” är trots den vindlande intrigen en av de rakare berättelserna i serien. Den är också mera homogen i stilistiskt avseende. De riktigt djärva berättartekniska infallen har tyglats, på gott och ont. Dahl brukar vara en mästare på att iscensätta dissonanser som fungerar berikande för berättelsen som helhet. De tvära kasten mellan exempelvis moralfilosofiska diskussioner, mörka djuppsykologiska porträtt och en barnsligt uppsluppen och lekfull humor hade av en mindre skicklig författare förmodligen slutat i estetiskt haveri. Dahl fixar balansgången i den nya boken också. Men vissa av dissonanserna är svårare att smälta. Skild­ringen av pedofilnätverkets verksamheter är stark och djupt obehaglig läsning. Sammanflätat med detta löper emellertid skild­ringen av pedofilernas motståndare i form av den libertinska och sexualutopiska sekten Fac ut vivas. Här är stämningen och tonläget helt annorlunda, bland annat beroende på att denna del av berättelsen förmodligen är avsedd som en parodi på Dan Browns bestseller-pekoral ”Da Vinci-koden”, komplett med en erotiskt färgad mysticism, potensbringande historiska kultobjekt (det tvåhundrafemtio år gamla och med ett ”penisben” utrustade skelettet från en viss Rigmondo), samt, icke att förglömma, en själv­späkande botgörare som får ut­föra sektens smutsiga grovjobb.

Annons
Annons
Annons