Annons
Recension

Oh happy dayGrovhuggna karaktärer

Under strecket
Publicerad

Till den lille lille danske by där alla känner alla och slentrianen injicerat segdeg i samtligas ådror så att allt gått i stå kommer en dag en mörk och glittrig gospelkör från Amerika. För den lilla lilla lokala kyrkokören som liksom allt annat på orten är på avsomnande blir detta musikaliska besök minst sagt omvälvande. Jag blir inte klok på denna Hella Joofs Oh happy day, vars paralleller till ännu mer storvulna Såsom i himmelen är närmast genanta. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, det vill säga ifall detta är en komedi eller ett pekoral – eller både och? Karaktärerna är så grovhuggna (den bittra satkärringen, den glasögon- och slipoverprydde nörden, den ensamstående mamman med drogproblem), symboliken så sliten (vatten=pånyttfödelse, röda rosenblad=kärlek, resa=nystart) och musiken därtill så övertydligt känslohöjande att jag hukar. Lotte Andersen i rollen som Hanna är med sina stora stora ögon och konstant öppna lilla mun så osannolikt förundrad inför världen att jag häpnar – och sannolikt efterliknar henne; detta ska ju ändå föreställa en erfaren, kulturintresserad kvinna och mor i ett av världens mest välmående länder! Samtidigt är denna filmiska lilla hybrid ganska underhållande och vissa scener rentav riktigt roliga. Skulle bara förmedlingen av det nyreligiösa budskapet minskats i styrka från multipel inbankning till diskret smygande skulle Oh happy day vara helt okej.

Annons
Annons
Annons