Annons
X
Annons
X

Grönt samvete

Miljöpartiets
hjärta
finns på Södermalm i Stockholm –20 procent av invånarna är anhängare. Hur kunde
gröna-vågen-partiet
ta sig in i
storstadens kärna
och vad är det som får Söderborna att se MP som en enkel väg till mildrat samvete? I vår serie inför valet studerar Mustafa Can sina nya kvarter.

(uppdaterad)
Foto: MAGNUS HJALMARSSON NEIDEMAN

DEL 3

Lyssna… Hör du?

Min granne Miso Merg tar tag i min arm och håller den kvar medan han tittar upp mot högtalarna, där vi står i Södermalms största livsmedelsbutik, Coop Extra vid Medborgarplatsen.

–Vet du vad det är som råmar, bräker, kacklar och kvittrar?

Annons
X

–Det hör väl alla att det är fåglar, kor, getter, får och höns!

–Nej, för fan… det är Miljöpartiet.

–Miljöpartiet?

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Han pekar mot mejeriavdelningens ekologiska utbud.

    –Miljöpartiet ligger även där i kylarna och säger: ta mig, jag är bra för naturen, dig och hela världen.

    Det är ingen tillfällighet, klargör han och väger en äggkartong i handen, att Coop öppnar en butik med Stockholms bredaste sortiment av ekologiska och miljömärkta varor just på Söder. Idag är miljömedvetenhet kvittot på hög social status. Fåfängans betydelse hos Söderbon bör inte underskattas…

    Miso avbryter sig och mönstrar noga ostar, keso och diverse andra produkter.

    –Varför skulle annars röda Söder, av alla ställen, vara Miljöpartiets hemmaplan? Här anser man sig ha koll, då blir köp av dyr jävla Krav-biff till fågelsång och en röst på Miljöpartiet en investering i Söderbons medelklassamvete.

    Vilka av Miljöpartiets delegater på kongressen den 27 maj 2001 kunde drömma om 20 procent av rösterna i huvudstadens mest tättbefolkade stadsdel i opinionsmätningar inför valet nio år senare? MP:s delegater måste ha skrämt slag på samarbetspartnern Göran Persson när de en lördagsmorgon beslutade att ingen borde få tjäna pengar på pengar, aktier eller obligationer.

    Men vänta… skulle inte det innebära en katastrof för miljontals fondsparande svenskar? Visst jävlar! Vi måste riva upp beslutet. Språkröret Matz Hammarström förklarade tilltaget för medierna: man hade haft ett party långt in på småtimmarna och bakrus påverkar, som bekant, både omdöme och uppmärksamhet.

    Miljöpartiet framstod länge som en samling världsfrånvända politiska vildar som ville avskaffa räntan och leva i självförsörjande lokalsamhällen i ett av industrialismen oförstört Tolkienland. Reaktionära vetenskaps- och teknikfientliga män i vildvuxet skägg och kvinnor med hennafärgat hår och noppriga koftor vars främsta politiska mål var att människan skulle odla sina intressen och arbeta så lite som möjligt. Homeopater som i riksdagsmotioner krävde att regeringen skulle säkra tillgången till antroposofiska läkemedel. Medlemmar som krävde utträde ur EU, eller att unionen skrotas. En företrädare från Hagfors ville visst skjuta varg, minska befolkningen i Sverige och strypa invandringen av miljöskäl.

    Kanske en tillspetsad beskrivning, men kan en modern storstadsmänniska attraheras av ett parti med den historien?

    Jag och fotografen Magnus Hjalmarson Neideman tar med oss frågan till Södermalm och ett av Stockholms innerstads största parkområden. Under en varm sommardag är scenen i Tantolunden som en vykortshälsning från Miljöpartiet. Lummiga små koloniträdgårdar. Unga par utsträckta i gröngräset. Dagisgrupper på picknick. Båtar guppar vid kajen. Ett äldre par sitter på en parkbänk, hand i hand, och blickar förnöjt över vattnet.

    Mammalediga sommeliern Helena Marstrande, 29, sitter med dottern Tilde-Amelie i famnen i skuggan av ett stort träd, och svarar ”självklart” på vår fråga. I alla fall om man är mån om kollektivtrafiken, vill att människor ska samåka och är övertygad om att vi står inför faktiska problem med överkonsumtion, miljöförstöring och global uppvärmning.

    –Om man som jag dessutom avskyr livsmedelskedjor som Lidl och föredrar miljövänligare produkter är Miljöpartiet ett fullgott alternativ.

    Inte för att hon egentligen är så insatt i politik, men miljön berör alla, oavsett politisk ideologi, säger Helena. Alla partier pratar klimat idag, men MP har över 30 års försprång och är originalet. Varför lägga sin röst på kopiorna? Förtroendet man byggt upp genom miljöfrågan får människor att tänka att partiet nog är klokt även i andra frågor, tror hon. Partiet har blivit mer mainstream och insett att förslag som är för annorlunda skrämmer folk.

    –Miljöpartiet idag domineras inte av utvecklingsfientliga utopister och gröna-vågare som tror att man vinner röster genom att avskaffa bilismen.

    Partiet, tillägger hon, representerar 2000-talets politik och vinner trovärdighet genom att man gått med i ett block. Det visar att MP är berett att ta ansvar och få en maktbas för att kunna föra ut sin politik än att bara stå för egna frågor. I politiken måste man kunna kompromissa. Det har de gröna gjort i till exempel frågan om EU, man kräver inte längre utträde, vilket tilltalar Helena.

    Hon reser sig, stoppar om barnet i vagnen och säger innan hon går:

    –Jag måste bekänna en sak. I Moss i Norge, där jag är född, arbetade mina föräldrar med ekologiskt jordbruk på en bondgård. De tillhörde 70-talets miljövurmare. Men nu är de som alla andra som var med då – mindre hardcore, mer urvattnade. Lite som Miljöpartiet.

    Helena är en av många av Söders MP-sympatisörer vi träffar som aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på partiet om politiken hade hållit fast vid en naturkonservativ idétradition. Visst dyker fortfarande märkliga förslag upp, som senast på kongressen i Uppsala, men färre miljöpartister hemfaller åt förslag som statligt stöd till katthem för hemlösa katter och att avskaffa nationalismen.

    Strax efter millennieskiftet uppstod strider mellan pragmatiska realpolitiker som ville förändra politiken i små steg och de som ville göra det omgående. Realism mot idealism.

    I en intervju i Sveriges Radio från i år säger språkröret Peter Eriksson att man ville bli ”ett parti som genomför politiska förändringar och inte bara pratar och framstår som ett protestparti med stora plakat”. Man skulle inte te sig som politiska utomjordingar med löften om avskaffad ränta i ett utopiskt jungfruland. Partiaktivisterna skulle tänka på hur de klädde och uppförde sig istället för att rapa upp domedagsprofetior. Hellre skaffa sig makten att kunna förändra än att alltid ha rätt.

    I den nya miljöpartistiska retoriken framhålls tilltron till individen mer än till regler och förbud. Nu heter det att ansvarsfulla och engagerade företagare är en förutsättning för att skapa ett modernt och hållbart samhälle.

    Miljöpartiet skulle bli ett framstegsvänligt parti med avancerade tekniksatsningar, snabbtåg, forskning – allt med grön profil. Och ändå stå fast vid en politik som värnar om flyktingar, hbt-rörelsen och feminismen. Ett modernt parti som försvarar individens frihet ska självklart även vara fränast i sin kritik av Ipred- och FRA-lagstiftningar.

    ”Miljöpartiet de gröna”, skrev det andra språkröret Maria Wetterstrand vintern 2009, ”ska vara ett brett, attraktivt och välkomnande alternativ för allt från frihetlig vänster till socialliberaler.”

    Kanske, tänker jag efter ett kort besök på Miljöpartiets huvudkontor på Södermalm, börjar vi närma oss frågan om varför Stockholms mest tättbefolkade och yngsta stadsdel blivit partiets huvudfäste. En partiföreträdare har just oblygt ringat in kärnväljaren: storstadsbo, främst kvinna, 25–40 år, akademiskt utbildad, barnlös eller nybliven förälder, bor i ombildad bostadsrätt, tjänar 25000–40000 kronor i månaden. Man vänder sig inte till landsorts- eller förortsbon utan till den medvetna medelklassradikalen som undviker att bädda ner sig för djupt i varken vänstern eller högern.

    Ett parti för den 45-årige trebarnsfadern Malcolm Pardon, som sitter på Café Blå Lotus på Katarina Bangata och läser tidningen till morgonkaffet. På en av Söders paradgator har han utsikt över Stockholms kanske vackraste allé, där en hund bajsar medan husse vänder huvudet åt andra hållet. Här passerar medelålders kvinnor med hårband, vida, färgade t-shirts, shalvarbyxor, fotriktiga sandaler och något saligt i blicken. På rad ligger kaféerna där böngroddsmackan tillhör standardutbudet. Välputsat sekelskifte jämte före detta Skatteskrapan, där det beslöjade ljuset reflekteras i shoppinggallerians glaskomplex.

    Malcolm, som har arbetat många år i England, röstade inte i förra riksdagsvalet. Men den 19 september lutar det åt Miljöpartiet.

    –MP är en legitim vänsterrörelse för dem som tidigare kanske röstat höger. De andra partierna har varit med länge och ter sig som ideologiskt förlegade och konservativa.

    Han har alltid varit liberal, säger han och slår ihop tidningen. MP framstår som just liberalt på hans politiska karta. Hans tes styrks av flera liberala politiker och opinionsbildare, som med frihetliga hyllningsartiklar har flörtat med de gröna. Miljöpartiet tror till exempel på marknadsekonomi, privata alternativ i välfärden, friskolor, rörlighet över gränser och decentralisering. De är mot övervakning men för låg inkomstskatt och lättnader för små och medelstora företag (de gröna anklagas samtidigt av samma liberaler för bland annat förmynderi och teknikskepsis).

    –Är man som jag måttligt intresserad av politik är MP det säkraste valet. Det är ett fegt sätt att rösta, men en enkel väg till mildrat samvete. Miljöpartiet
    kan det namnet stå för annat än gott?

    Han ler förnöjt, dricker upp sitt kaffe och lutar sig mot väggen.

    –Men… en röst på MP är förvisso också en röst på V och S.

    Nu rynkas Malcolms panna, han knäpper händerna bakom huvudet och låter blicken vila i utsikten över allén.

    –MP är som Folkpartiet var tidigare: lite tråkigt och präktigt. Men FP har blivit inskränkta batongliberaler, så dem skulle jag aldrig kunna rösta på. Det kanske är bra ändå att de gröna är ett lagom politiskt alternativ, hederligt socialliberalt men med måttligt upproriska blinkningar.

    Rösta på MP är alltså det närmaste civil olydnad en som alltid röstat höger kommer?

    Malcolm skrattar.

    Förvisso har Miljöpartiet intagit en ny politisk skrud. Men stadsdelen då? Södermalm var en gång i tiden en värld av armod, damm, svett och rop från lekande barn med ohyra i vecken. Det var busvisslingar och hovklapper mot sten, bolmande fabriker, slammer och hukande bodar. Ett tillhåll för försupna dryckesbröder som tömde lönen i ölkaféernas sejdlar. Trådslitna gestalter strök längs husfasaderna. Påträngande intimitet i fattigkvarteren. En stadsdel med industri- och daglönarproletariat som hade Per Anders Fogelström som en av sina främsta skildrare.

    Det händer överallt, i New York, London, Köpenhamn såväl som i Malmö: gamla, nedslitna arbetarstadsdelar förvandlas raskt till ståndsmässiga kvarter. De hastigt stigande hyrorna och bostadspriserna kommer med riskkapitalister, reklamare, modefotografer, stylister, krögare, mediekändisar, popdrottningar och finansfamiljer som söker billiga lokaler eller kvarter med lite autenticitet.

    Delar av ursprungsbefolkningen drivs till förorterna. De nyinflyttade är bohemchica nog att befläcka sin välanpassade värld med en lagom dos radikalitet, lagom farlighet, lagom upproriskhet. Se så charmerande med jovialisk arbetarklass som slänger sig med slang och rullar in V75-kupongen i kvällstidningen! Vi bor trots allt i Cornelis nejder med Bajen, utblottade konstnärer, gubbkeps och billig bärs på Gröne Jägaren. Om vi ändå hade fått uppleva Ebba Grön på Musikverket.

    Här tillhör det god hyfs att ha autogiro hos Rädda Barnen, inhandla haricot vertsen på Bondens marknad, föredra åskdrakens land Bhutan framför förortsfolkets Thailand till nyår och protestera mot krig – även sådana vi inte känner till. Här köper vi Marc Jacobs canvas-väska för att disciplinera vårt masskonsumtionsbegär. Här är det kundaliniyoga till frukost och bebissamba till lunch med en brasilianska i rätt utstyrsel på Mosebackes uteservering. Och loppis vid Bergsundsstrand, titt in i butiker med egenritade skyltar och Chuaochoklad till Kushmintéet på kvarterets elfte kafé. Mmm…”Söderandan”.

    Vad med ungkarlshotellen och allt trash vid Medborgarplatsen, Bofillsbåge, Slussens tunnelbanestation och Södra stationsområdet? Ack, om de arma krakarna också kunde skeda buljongkokta ekologiska puylinser i 20-talstreor med mjölkvitt furugolv och 3,20 i takhöjd. Förresten, borde inte blandmissbrukarna hellre hänga på Östermalm för att visa de blåblodiga svinen hur jävligt folk kan ha det?

    Under promenaden från Katarina Bangata, över Medborgarplatsen till kvarteren mellan Götgatspuckeln och Mariatorget slår det mig att Miljöpartiets framgångar i storstäderna inte har så mycket med Wetterstrandeffekten att göra. Det är tidsandan. Och tidsandan anger inte bara den ängslige Söderbons politiska kompass.

    I heminredningstidningar, i musikvideor och i konsten har naturen blivit vanligare som motiv eller inspiration. Al Gore drar på globalt väckelsemöte med en miljöfilm som tilldelas Nobels fredspris. Civilisationskritik, hot- eller undergångsteman avhandlas i Sean Penns Into the wild, Leonardo DiCaprios The 11th hour, och i den animerade storfilmen Avatar, där naturen spelar huvudrollen. Varujättar som Ikea och Lagerhaus kör med ”Grönt är skönt”. När Barack Obama drar på klimatmöte, när Fredrik Reinfeldt anlägger sin mest bekymrade min då han talar koldioxidutsläpp, när till och med den konservative Arnold Schwarzenegger stämmer bilindustrin – då vet man att miljöfrågan är het.

    Medan andra riksdagspartier drabbas av medlemsras har antalet medlemmar i Miljöpartiet ökat med 54 procent sedan 2000. Som partisekreteraren Agneta Börjesson sa tidigare i år: Det är numera inte bara modernt utan riktigt hett att vara grön. Som det heter hos kosmetikaföretaget Bodyshop: ”Green is not a color, it’s a state of mind.”

    I en tid när ideologierna är döda och Gud är satt på undantag, när vi har det ekonomiskt förspänt men stressar mellan jobb, dagis, matlagning och yogakursen, när coacher tillmäts sokratiska insikter för spörsmål som avhandlas med större djup i Kamratpostens frågespalt och Peter Settman äger tv-rutan – vad är meningen med livet då?

    Vi är trötta på köttklister, på smaklösa grönsaker, på genmodifierad mat och bläddrar i glansiga matböcker med recept på långkok och surdegslimpor. Vi försjunker i bilder på jordiga morötter, parfymerar oss med vilda örter och tänker på tiden vi ska få över för att förädla ögonblicket.

    Ekologin blir vår nya religion. Den skiter högaktningsfullt i finansbubblor, känner inte av konjunktursvängningar, bankkollapser och arbetslöshet. Naturen har skapat sig själv och bara finns där, varken moralisk eller omoralisk. Så nära evighetsperspektivet man kan komma.

    Kanske är det så att Miljöpartiet med sitt växla-ned-löfte mer än andra partier lockar till känslor av mer existentiell art. Flera miljöpartisympatisörer vi pratar med använder nästan religiöst språkbruk om något som kan sammanfattas med ”universell hänsyn”.

    Jag kommer att tänka på 1800- och 1900-talen då stora drömmar om framtiden formulerades. MP är inte ett parti så mycket för samtiden som ett som erbjuder stora drömmar om framtiden. Du måste inte leva utanför civilisationen, men får ändå drömma om att leva fri från den. Du behöver inte ens ta dig till naturen för att förnimma den. Det äkta livet kommer till dig i storstan i form av lantägg, obesprutade kålrötter, ekologiskt vin och gröna politiska löften.

    I vår jakt efter en politisk och existentiell identitet finns partiet som betonar alltings samhörighet: handlar just du gott idag, skördar någon frukterna av din godhet i morgon. Sådana tankar tillfredställer vår dröm om själsfrändskap, gemensamma symboler och längtan efter att gå upp i en politik som vill försöka göra världen, om inte ny så i alla fall bättre än den vi lever i.

    Då behöver man inte ens vara insatt i varje punkt i Miljöpartiets partiprogram. Det kan räcka med att man är skräckslagen. För 18-åriga Hanna Mia Brekkan som går sista året på Södra Latins gymnasium, gör sig klimathotet påmint varje dag, trots att hon försöker förtränga det.

    Hon sitter i linne, sjal, keps och sneakers i en nedsutten grön fåtölj på ett litet kafé, granne med skolan, och erkänner att hon är en av alla unga som drabbats av klimatpanik.

    –Jag var på klimatmötet i Köpenhamn och lyssnade på alla forskare som berättade om hotet mot vår värld. Jag insåg hur omfattande klimatkrisen är, hur bråttom det är för människan att lägga om sin livsstil.

    I Hannas tonfall röjer sig känslan hos den som redan skådat in i en mörk framtid. Ställd inför en katastrof som redan har börjat.

    Kritiker hävdar att mycket av det som sägs, skrivs och forskas om klimathotet är överdrivet eller rent av bluff, och att MP dels utnyttjar, dels tjänar på skrämselpropagandan?

    –Mindre felräkningar av klimatforskare är inte skäl nog att tro att oron för miljön är överdriven. Det är lätt att vara kritisk mot klimathotet i vår lilla, överflödiga del av världen, vi lever i en bubbla. Jag har träffat många ungdomar från till exempel Maldiverna och Tuvalu. Deras hem, historia, allt som format dem riskerar att försvinna i vår tid för att grundvattennivån höjs – den rika världens utsläpp bär skulden.

    Hon får något trotsigt i blicken när hon tillägger att kritiken är välkommen. För då tvingas de oroliga att vässa sina argument och basera dem på mer forskning och fakta.

    –Om MP skulle hamna i stark maktposition och till exempel bygga ut kollektivtrafiken, tågnätet, satsa mer på miljöteknikbranschen, ekologiskt jord- och skogsbruk, minska konsumtionen – även om allt detta skulle visa sig vara en bluff för ett mer hållbart samhälle har jag inga problem med det. För vad förlorar vi? En renare jord?

    I ett stark kapitalistiskt system, förklarar hon, där välfärd definieras i termer av tillväxt och där människan ständigt ska vara uppkopplad och nåbar, vinner samhället på en alternativ livsstil. Det, snarare än hög varuproduktion och konsumtion, är välfärd.

    –Jag är vänster egentligen, men om klimat- och miljöfrågan skulle ha högsta prioritet hos moderaterna skulle jag till och med överväga att rösta på dem. Fuckar vi upp miljön kan vi glömma resten också.

    Människor i andra delar av Stockholm har säkert drabbats av samma klimatpanik som Hanna. Det måste finnas fler förklaringar till varför Miljöpartiet är störst i hennes stadsdel.

    Vad säger Samuel Olsson, 25, som bor i en 20-talskåk på hårt trafikerade Ringvägen i en välplanerad en och en halva tillsammans med sin trolovade Stina?

    –Jag har bott här hela livet och märkte tydligt att tidigare Söderbor var klassiska sossar. En del av dem som ockuperar stadsdelen idag är barn till dem som levde här för 30 år sedan. Den generationen tänker inte traditionell klasskamp, man är 2000-talets hippie, som tänker ekologiskt och rättvisemärkt och har råd med det.

    Samuel har röstat på vänsterpartiet i tidigare val, men kommer att välja Miljöpartiet i år. Orsaken: som väljare hänger man med i utvecklingen, vänsterpartiet gör det inte. Med tanke på ekonomiska kriser, stora penningflöden som korsar gränser utan kontroll, hög arbetslöshet, havererat socialförsäkringssystem, en försäkringskassa i kris… det borde vara läge för frän men konstruktiv vänsterkritik och ge goda förutsättningar för vänstern att omdefiniera sig – ändå händer inget.

    –MP har fattat att allt färre personer i Sverige är klassisk arbetarklass och har därför en ny vinkel på klasskampen. Vi har en större tjänste- och privatsektor medan den offentliga sektorn krymper. Svensken växer upp i ett mer individualistiskt samhälle. Här kommer Miljöpartiet med något nytt för folk som inte vill ha en överdos neoliberal individualism, men som samtidigt inte vill leva i ett kommunistiskt kollektiv. Man vill ha självbestämmanderätt, och ändå ha kvar en stark social stat. MP:s gränsöverskridande är tecken på pragmatism, flexibilitet och modet att pröva nya vägar i politiken. Det tilltalar yngre väljare. Mig.

    I middagshettan en vardagseftermiddag står vi vid Nytorget, som en gång i tiden användes som bestraffnings- och avrättningsplats, och betraktar folklivet. Människor i rättvisemärkta kläder, Converse till orientaliska tygmönster, retrobarnvagnar, tatueringar, piercingar och dreadlocks.

    På ett staket vid plaskdammen sitter Magnus Wahlund i solglasögon på sin lunchrast, äter glass och säger sig vara främmande inför begreppet livsstilsliberal. Han är informatör på KPA Pension och har två döttrar på 13 och 15 år. Med sina 49 år utmärker han sig bland alla småbarnsföräldrar och 20-plussare utklädda till unga farbröder.

    Magnus Wahlund röstade på MP i förra valet och ska troligtvis göra det även i år. Två enkla skäl: han oroar sig för miljön. Och gillar Maria Wetterstrand.

    –Wetterstrand är förbannat karismatisk och ger sken av att vara ärlig, hon levererar raka besked utan att mumla eller darra på stämman i debatter. Det inger förtroende. På 80-talet var partiet inget alternativ för mig. Då var miljöpartisten en som ville stänga av värmen, lämna staden för landet och vända världen ryggen.

    Det här med blockpolitik, däremot, avskyr han, eftersom politiken reduceras till ett val mellan två koncept. Var tog de ideologiska skiljelinjerna vägen? Partiernas avideologisering driver fram en snabbare avideologisering bland väljarna. Följden: partiernas attraktion till mitten driver folk till mitten. Magnus Wahlund säger att han knappast ser skillnaderna mellan partierna om han inte läser det finstilta i partiprogrammen. Nej, politik ska kännas, nu anas den knappt eftersom alla trängs i samma fält. Politiken blir som en vara, vilken som helst. Det kan aldrig vara bra för demokratin med färre kreativa lösningar och allt färre frågor att förhandla om. MP, som ändå är ett ungt parti, tjänar på det, man vinner över röster från både Alliansen och de Röd-gröna.

    –Om Socialdemokraterna hade haft en starkare partiledare skulle de garanterat få min röst. Jag kan inte tänka mig Mona Sahlin som statsminister. Hon är inte retoriskt skicklig och inger känslan av falsk folklighet. Idag när de stora ideologierna inte brukas i debatterna och framtoningen blir viktigare har sossarna sin partiledare emot sig. Politik handlar alltmer om vem som kan väcka känslor hos väljarna.

    Där kommer MP in, enligt Magnus Wahlund. De har lyckats väcka ungdomars intresse och vilja att ansvara för miljön.

    Han har ätit upp glasstruten och torkar sig om munnen.

    –När jag var yngre hade folk i alla fall jobb och var mer ideologiskt intresserade. Idag bryr man sig om enskilda sakfrågor. Jag kan bara gå till mina döttrar, de är oerhört noggranna med sopsortering. Det lilla är något stort i deras värld. ”Det här, pappa”, säger de, ”det är framtiden.” Inte så konstigt kanske – min tids miljöfråga var solidaritet, dagens solidaritetsfråga är naturen.

    Under arbetet med den här texten drabbas jag av ångest. Jag har just skaffat lägenhet på Söder. Inte av längtan dit utan för att storleken och planlösningen på bostadsrätten är rätt. Ingen annanstans i Stockholm lägger människor ner så mycket tid på en utstuderad exakt coolness i hållning, stil och tal. Söder står till tjänst som socialantropologisk temapark för dig som vill studera människor som anstränger sig över hövan för att verka så spontana som möjligt. Man bara liksom är, sådär genuin som naturen – enligt patenterad Södersk trosföreställning.

    Jag har heller aldrig mött så mycket stegrad skuldkänsla.

    Dagen efter vårt besök på Coop städslar jag återigen min granne Miso för en ekologisk vandring på Söder. På seneftermiddagen hamnar vi på Nytorget. Inom en radie av några hundra meter trängs Stadsmissionen, otvungna krogar, små kaféer, små antikvitetshandlare, små skivbutiker som kränger vinyl, små klädbutiker som skyltar om jeansbytardags under parollen ”RE PAIR, RE USE, RE DUCE”. På Skånegatan stiger vi in i Goodstore för att beskåda ”100% vegetarisk mat, 95% ekologiskt och ett hundratal rättvisemärkta produkter”. Hundra meter bort har vi Gårdarnas butik – som en lokal marknad, året runt: ”Här vet vi var varje morot vi säljer är odlad, var hönan satt och värpte eller var lammen traskat.”

    Runt hörnet har vi den kombinerade livsmedelsbutiken, baren och krogen Urban Deli. Avskalat, grå cementväggar. Vitt vin, konfiterad gårdsanka, fisksoppa, chokladfondanter och drinkar med chili i. Som fond: ekologiska produkter i korgar, kyldiskar eller på stilrena hyllplan. I kassan packar en ung tjej med knut i håret och gammaldags förkläde varorna i bruna papperskassar som för tankarna till gammal lanthandel.

    På väg ut stannar Miso upp och pekar på skylten vid kassan. På fredag kommer butiken visst att gästas av Dr. Nasser från Canaan fair trade för att berätta om företagets ”spännande kvinnokoperativs-projekt i Palestina”. Då får man provsmaka ekologisk za’atar, ekologisk soltorkad fullkornscouscous – kokad i lantbuljong. Längst ner står: ”Livets goda finns på Nytorget.”

    –Och det onda i Palestina, som våldtas och styckas till åkerplättar, mumlar Miso och går ut.

    I bilen på vägen hem till huset vid Tekniska högskolan kommer Miso med sin teori om kopplingen Miljöpartiet–Södermalm. Förutom det uppenbara att man vänder sig till människor med kulturellt kapital och förfinad livsstil, säger MP till Söderbon: studera vad och hur länge du vill, förverkliga ditt livsprojekt. Du får gärna ha eget företag, tjäna pengar och köpa loss bostadsrätten för 60000 kvadratmetern. Nej då, du måste alls inte slänga din platt-tv
    , Iphone, dvd-spelare eller byta ut stadsjeepen. Bara du inte glömmer att naturen är människans gemensamma själ. Syndar vi för mycket blir straffet att leva i en förstörd värld. Var dock inte för rädd för skulden, vi som bär skuld är betydelsefulla, ty vi kan alltid göra på ett annat sätt: vi kan växla in våra fel i rättvisemärkt risglass och en grön valsedel.

    Kanske kommer fler än 20 procent av stadsdelens väljare att växla in samvetet på valdagen. För hur kort tid Söderbon än bott i området, är det som vore han doppad i genetisk solidaritet. Han behöver inte anstränga sig för att nå maximal ekologisk själsstyrka, här är det ordning på tankarna, enkla som barns: Är vi snälla mot naturen är vi också snälla mot varandra. Det ger, med Karl-Bertil Jonssons ord: ”en känsla av inre tillfredsställelse”.

    Mustafa Can

    Annons
    Annons
    X
    Foto: MAGNUS HJALMARSSON NEIDEMAN Bild 1 av 7
    Foto: MAGNUS HJALMARSSON NEIDEMAN Bild 2 av 7
    Foto: MAGNUS HJALMARSSON NEIDEMAN Bild 3 av 7
    Foto: MAGNUS HJALMARSSON NEIDEMAN Bild 4 av 7
    Foto: MAGNUS HJALMARSSON NEIDEMAN Bild 5 av 7
    Foto: MAGNUS HJALMARSSON NEIDEMAN Bild 6 av 7
    Foto: MAGNUS HJALMARSSON NEIDEMAN Bild 7 av 7
    Annons
    X
    Annons
    X