Recension

Henry Grimes spaceship on the runway quartetGrimes undviker melodiken konsekvent

Under strecket
Publicerad
Annons

Basisten Henry Grimes var en del av den amerikanska jazzscenen på 1950- och 60-talen. Han spelade med de stora namnen, i Sverige var han bland annat med Sonny Rollins och Don Cherry, innan han gick in i en personlig depression som höll honom borta från musiken i över 30 år.
Sedan några år är han tillbaka på banan igen, såväl som lärare och musiker, både med egna och andras grupper. Nog är det en riktig solskenshistoria, men den 71-årige basisten är alldeles för blygsam för att nämna det när han framträder på Fasching med sin stjärnkvartett Spaceship on the runway.
Tillsammans med de väderbitna saxofonisterna Fred Anderson och Marshall Allen och trummisen Avreeayl Ra åkallar Grimes precis den slags friformjazz som var i sving när han nödgades sälja sin bas i slutet av 1960-talet.

Det är en knagglig och kärv musik i jazzmössa (Sun Ra-mannen Marshall Allen har till och med en spejsad guldlaméväst), pendlande mellan ett grymt flow och segt
utdragna partier där inget av vikt händer. Melodiken undviks konsekvent, däremot inte ett rytmiskt driv; ibland hamnar man faktiskt i en, visserligen något avig, form av groovejazz.
De två saxofonisterna är varandras motpoler; Fred Andersons tenorsax är introvert och dröjande medan Marshall Allens spräckiga altsax pockar på uppmärksamhet. Den spricka som finns mellan de båda fylls förtjänstfullt ut av Grimes varma och fylliga kontrabas och Ras distinkt kantiga trumspel.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons