Annons
X
Annons
X

Grevinnan blev Paris dolda maktfaktor

På grevinnan Greffulhes berömda salong i Paris möttes sekelskiftets tongivande politiker, konstnärer, författare och vetenskapsmän. En ny biografi skildrar hennes liv och enorma inflytande i sin samtid.

Grevinnan Élisabeth Greffulhe, 1886.
Grevinnan Élisabeth Greffulhe, 1886. Foto: Nadar

Hon var en förlaga till la duchesse de Guermantes i ”På Spaning efter den tid som flytt”, Marcel Prousts romancykel. Fast det ville Proust själv inte riktigt medge. Tillräckligt många drag lånade av madame Élisabeth Greffulhe (1860–1952) övertygade dock samtiden. Lika övertygad är historikern och journalisten Laure Hillerin, som nyss utkommit med en ny
biografi över grevinnans liv med titeln: “La Comtesse Greffulhe, l’Ombre des Guermantes” (Grevinnan Greffulhe. Guermantes skugga, Flammarion, 400 s).

Född prinsessa av Caraman-Chimay kunde Élisabeth annars mycket väl själv ha varit uppdiktad, så sagolikt var hennes liv och härkomst. Från en familj med rötter i korstågstiden på slottet Chimay, stammade hon också på fädernet från en av revolutionens salongsprofiler, Teresa Tallien, och på mödernet från Napoleon – om än på sidolinjen. Föräldrarna förenades i ett kärleksäktenskap och fick en talrik barnaskara. De flyttade runt mellan de europeiska hoven, i det nybildade Belgiens diplomatiska tjänst, tills fadern blev landets utrikesminister. Man levde helt för andliga värden, andra tillgångar fanns inte utom det smått förfallna slottet.

Modern var en framstående pianist, elev till Clara Schuman och god vän med Liszt. Élisabeth fick en uppfostran helt olik den brukliga för unga fröknar ur parisförstaden St Germains högadliga familjer. Hon läste alla viktiga böcker som kom ut och lärde känna musikerna, de betydande författarna och konstnärerna. När hon debuterade i
societeten var det en offentlig angelägenhet och strax efter hennes giftermål rapporterades det i pressen om ”denna Paris’ mest utsökta unga kvinna. Tjugo år, vacker som en ängel, huvudet fyllt av spiritualitet och hjärtat fullt av godhet och till synes omedveten härom.”

Annons
X

En lämplig friare – rik, med tanke på Élisabeths prekära brist på hemgift – hade snart dykt upp i den elva år äldre comte Henry Greffulhe, ende arvtagare till en enorm förmögenhet. Redan inbiten ungkarl och hängiven jägare av både villebråd och kvinnor, skulle han utvecklas till en verklig hustyrann och hustruplågare. För att undfly sitt olyckliga äktenskap riktade Élisabeth all sin levnadslust och energi utåt. Snart härskade hon över tidens mest inflytelserika parisiska kretsar med den absolut främsta salongen. Där träffades tidens tongivande politiker, konstnärer och musiker, men också litteratörer och vetenskapsmän. Elisabeth som tidigt präglats av stor kärlek till musiken ordnade oförtröttligt musikaliska evenemang, alltid i form av välgörenhet till förmån för fattiga eller nödlidande. En gång hyrde hon Versaillesparken och lyckades samla in avsevärda summor.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Hon gynnade konstnärer som Diaghalev och Rodin och följde med i vetenskapens utveckling. Också där hade hon ett säkert väderkorn för värde och kvalitet. Hon förmådde den amerikanske industrimagnaten och filantropen Andrew Carnegie att bekosta en stor del av Marie Curies första ordentliga laboratorium och omdirigerade senare en donation till det blivande Institut Curie. Hon intresserade sig inte bara för radioaktivitetens möjligheter utan även för rymdforskning och fjärrstyrning av radiovågor. Hon såg till så att radioelektronikens Edouard Branly slapp göra konkurs och att kemisten Berthelot fick träffa Oscar II som skaffade honom en välförtjänt norsk utmärkelse.

    Överhuvudtaget odlade hon sina omfattande internationella förbindelser ända upp i hoven. I stort sett i varje monarks Parisbesök ingick en visit hos henne på rue d’Astorg, lika självklart som Elysée­palatset, Louvren eller Notre Dame. Det gällde inte bara kung Oscar, utan också Edward VII, som stängde in sig hos henne med franske utrikesministern Delcassé och kom ut med det som skulle bli traktaten till den fransk-brittiska överenskommelsen L’Entente Cordiale 1904. Élisabeth tog tåget till Berlin och Kaiser Wilhelm som tog emot henne som en jämbördig.

    Snart riktades hätska anklagelser mot henne i anti-dreyfuspressen för att hon skulle ha försökt skaffa bevis för Dreyfus oskuld hos den tyske kejsaren. Hon dementerade men tog aldrig avstånd från sitt ställningstagande för Dreyfus. Hon var sant modern, ja rentav visionär på så sätt att hon trodde mer på individens värde än på kollektivets, och på att begåvning och förmåga måste få göra sig gällande. Hon var demokrat utan åthävor. Republiken må ha varit omtvistad som ideal i hennes kretsar; republikanerna var ett obestridligt faktum i hennes ögon. I den andan tjänade hon som förbindelselänk mellan den gamla rojalistiska adeln och den unga tredje republiken.

    Hon knöt an till alla slags politiker, till sina bördslikars förfäran, även de misshagliga liberalerna. Än värre, hon bjöd in socialister som Aristide Briand och Léon Blum, som hon med tiden kom att beundra för hans skicklighet att lösa den sociala krisen 1936; likaså den avskydda inkomstskattens upphovsman, Joseph Caillaux. De kunde i hennes salong frottera sig med konseljpresident Clémenceau och andra borgerliga politiker. Hur unik hennes ställning var påpekade just Clémenceau: ”Inte vem som helst håller politisk och diplomatisk salong. Er är den mest eftersökta och den mest lysande i hela Paris”.

    Under första världskriget genomdrev hon att soldaterna fick uniformer som skyddade dem bättre i skyttegravarna och matroserna vaxtyg som skyddade dem mot väta. Hon tillbringade mycken tid i depåerna, i prefekturerna och på sjukhusen. På kvällarna delade hon vid Paris järnvägsstationer ut kläder och förfriskningar till dem som var på flykt undan kriget. Det gav upphov till både beundrande och raljanta presskommentarer som att ”Comtesse Greffulhe är inte medlem av regeringen men närapå” och smeknamn som ”Vår Fru av de ljusa idéerna” och ”Ministärens Sporre”. Det hindrade inte att hon också hann visa sig i sin loge på operan i all sin skönhet och klädprakt, en anslående syn om man får tro vittnesmålen och avbildningarna. Minsta detalj i hennes toaletter noterades, kommenterades och kopierades, långt
    utanför Frankrikes gränser. Liksom för övrigt de flesta av hennes göranden och låtanden.

    Tidigt försökte hon få USA att gå med i andra världskriget. Hon skrev till Roosevelts mor, som hon kände och var övertygad om skulle visa brevet för sin son presidenten, ett upprop till korståg från världens alla stora och små länder mot bolsjevismen och samtidigt mot Hitler, något hon hoppades skulle utlösa en tysk folklig resning mot honom.

    Det är svårt för oss att förstå hur för bara hundra år sen en privatperson, kvinna därtill, kunde spela en så stor roll inom politik, mode, kultur och vetenskap utan att tillhöra vare sig något parti, kungahus, eller företag och – framförallt – utan att ha något yrke. Det inflytande som då ännu kunde utövas av en enskild individ, i skärningspunkten mellan det privata och offentliga, är knappast tänkbart idag.

    Moderna demokratiska spelregler och institutioner sätter upp skarpa politiska och ekonomiska gränser för samhällsinsatser av vad slag det vara må. Ingen nu levande privat filantrop eller mecenat utanför kretsen av globala finansmoguler och entreprenörer som Soros eller Gates kan mäta sig med det inflytande som Madame la Comtesse Greffulhe utövade.

    Den bördselit som Élisabeth Greffulhe var en av de sista lysande exponenterna för, innan första världskriget gjorde slut på den framstegs- och hoppingivande Belle Epoque, axlade sociala, kulturella och humanitära plikter med självklar nedärvd ansvarskänsla - inom politiken för männen och genom välgörenhet och kulturfrämjande för kvinnorna. Det ovanliga med Élisabeth Greffulhe var hennes verksamhetslust, driftighet och energi i kombination med en kolossal förmögenhet. De gjorde henne till en mäktig och allestädes närvarande kultur-och socialpolitisk sponsor, och till både inrikes- och utrikespolitisk fredsmäklare. Ofta kallad ”dilettant” och ”splittrad” var hon ett unikum, som med hjälp av bara några sekreterare som höll ordning på hennes kontakter i fullspäckade kartotek och arkiv över hennes korrespondens, på en och samma gång agerade välgörenhetsarrangör, impressario, PR-agent och diplomat.

    Att Proust inte ville erkänna att Élisabeth stått modell till Madame de Guermantes kanske bäst förklaras av att en författare månar om sin kreativa integritet och också vill slippa anklagelser om förtal eller nidporträtt. Att också Élisabeth värjde sig mot jämförelse med bokens kvinnliga huvudkaraktär, som hon hört av sina Proustläsande vänner föreställde en strålande men frivol och ytlig societetsdam, är begripligt om man tänker på att hon, som satt en ära i att ha upptäckt och lanserat så många framstående artister, inte i tid hade igenkänt tidens störste litterära geni. Det sökte hon dölja med kommentarer som”Jag kände honom knappast” (trots att de bevisligen träffats och han försökt bli bjuden till henne) eller ”Jag tyckte inte om honom. Han besvärade mig med sitt smicker”.

    Det har nästan blivit banalt numera att beteckna en exceptionellt allmänbildad och kulturintresserad person som ”renässansmänniska”. ”Universalgeni” är ett annat slitet attribut. På Élisabeth Greffulhe passar snarare en kombination av dem: universalmänniska. Hon drevs av en omättlig vetgirighet. På äldre dar lärde hon sig morsetelegrafi för att kunna följa radioutsändningar innan de sändes i klartext. Hon intresserade sig för penicillinet och för atombomben och utbrast vid ett tillfälle: ”Plast är framtiden!” efter att ha prövat den första Bic-pennan.

    Det sägs att vetgirighet är en av hemligheterna bakom hög ålder. Élisabeth Greffulhe kan stå som ett levande bevis för det. Hon blev 92 år.

    Annons
    Annons
    X

    Grevinnan Élisabeth Greffulhe, 1886.

    Foto: Nadar Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X