Annons
X
Annons
X

Greklands skuld bör snabbt skrivas ned

Ju längre man väntar med att skriva ner Greklands statsskuld desto större blir notan för Europas medborgare. Det enda hederliga mot skattebetalarna är en omedelbar nedskrivning – även om det kan sluta i politisk pinsamhet. Det skriver professorn i nationalekonomi Mats Persson.

Greker protesterar mot nedskärningarna utanför parlamentet i Aten.
Greker protesterar mot nedskärningarna utanför parlamentet i Aten. Foto: PETROS GIANNAKOURIS/AP

BRÄNNPUNKT | EUROKRISEN

Europas politiker har hela tiden drivit linjen att utlåningen till Grekland är riskfri.
Mats Persson

Under de senaste två åren har Europas ledare då och då haft toppmöten. Vid dessa möten har de regelmässigt fattat två beslut om Grekland. För det första ska landet genomföra en rad impopulära besparingsåtgärder. För det andra ska Greklands statsskuld skrivas ner – ibland med 50 procent, ibland med 70. Detta kallas för en statsbankrutt ”i ordnade former”.

Någon nedskrivning av statsskulden har dock ännu inte skett. Man kan fråga sig varför. Alla ekonomer är numera överens om att Grekland aldrig kan betala tillbaks hela sin skuld, och att skulden borde ha skrivits ner redan när Greklandskrisen exploderade våren 2010.

Annons
X

Varför sker då ingen nedskrivning? Det kan knappast bero på att man är orolig för att det då skulle utbryta kaos på världens finansmarknader. Om nedskrivningen sker ”i ordnade former” har nämligen alla inblandade stater goda möjligheter att vidta åtgärder för att förhindra eventuella bankkonkurser som resultat av nedskrivningen.

Det kan inte heller bero på att man är orolig för ”finansiell smitta”, det vill säga att andra länder skulle lockas att skriva ner sina skulder. Varje statsbankrutt – ordnad eller oordnad – är nämligen ytterst smärtsam för det inblandade landet, som blir bojkottat på lånemarknaderna under åratal framåt. Det är ingenting som ter sig lockande, ens för Spanien eller Portugal.

Nej, orsaken förstår man om man tänker på att en del av Greklands statsskuld förfaller till betalning den 20 mars. Då ska femton miljarder euro betalas tillbaks till långivarna, och Grekland självt klarar inte detta. Men om euroländernas skattebetalare ställer upp med ett nödlån kan dessa pengar användas – inte till att hjälpa grekerna, men till att lösa de obligationer som förfaller den 20 mars. Det betyder att lånen i praktiken lyfts över från privata placerare (banker, försäkringsbolag, hedgefonder) till Europas skattebetalare.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Om nedskrivningen skjuts upp till efter den 20 mars slipper de privata långivarna undan, och förlusten drabbar skattebetalarna i stället. Därför använder sig de privata placerarna av alla tänkbara medel för att övertyga de politiska beslutsfattarna om att nedskrivningen måste ske ”i ordnade former” – vilket betyder ”inte nu, senare”. Men sedan är det dags för ett nytt förfall av grekiska obligationer i sommar, och kan man skjuta upp nedskrivningen då också – ja, då kan de privata placerarna lasta över ytterligare en del av sina innehav på skattebetalarna.

    Detta har pågått i snart två år, ända sedan euroländerna gav det första nödlånet i maj 2010. Varje gång ett viktigt förfallodatum inträffat har de privata placerarna lastat av en del av sina innehav på skattebetalarna. Och fortfarande får vi efter varje toppmöte höra att nedskrivningen ska äga rum – men inte nu, utan senare, ”i ordnade former”.

    I dag har nästan hälften av Greklands statsskuld lyfts över på euroländernas skattebetalare, genom EU:s stödfonder EFSF och EFSM, och genom Europeiska centralbanken ECB. En del har också lyfts över på den övriga världens skattebetalare (däribland Sverige) genom Internationella Valutafonden IMF.

    Frågan är hur länge detta ska fortsätta. Rent formellt är det Greklands parlament som har att besluta om en nedskrivning. Ett sådant beslut måste dock rimligen ske i samråd med ECB, IMF och EU:s stödfonder. Här finns dock ett problem: Europas politiker har hela tiden drivit linjen att utlåningen till Grekland är riskfri.

    Om nu skulderna skulle skrivas ner med 50 eller 70 procent skulle Europas skattebetalare se att man gjort gigantiska förluster – vilket skulle vara mycket pinsamt, rent politiskt. Därför har politikerna och EU:s tjänstemän inte direkt varit drivande när det gäller en nedskrivning, utan tvärtom visat stor lyhördhet för de privata långivarnas linje om ”inte nu, senare”.

    Nu finns det dock ett sätt att juridiskt kringå detta problem, genom att undanta ECB, IMF och EU:s stödfonder från nedskrivningen. I så fall skulle dessa institutioner fortfarande kunna ta upp sina fordringar på Grekland till nominella värdet i sin bokföring, fast fordringarna i verkligheten är värda mycket mindre. Därigenom behöver man inte officiellt redovisa några förluster, och den politiska pinsamheten kan undvikas.

    Det finns alltså ett sätt att stoppa den massiva resursöverföring till de privata placerarna som sker varje gång grekiska obligationer förfaller till betalning. Och det är att genomföra nedskrivningen nu. Det är det enda hederliga gentemot skattebetalarna.

    MATS PERSSON

    professor i nationalekonomi vid IIES, Stockholms universitet, ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och av Nobelkommittén för Ekonomipriset

    Annons
    Annons
    X

    Greker protesterar mot nedskärningarna utanför parlamentet i Aten.

    Foto: PETROS GIANNAKOURIS/AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X