Annons

Fabian Kastner:Gravdikter gav svängrum åt erotiken

Få gravdikter över djur, förutom den om Karl XII:s jakthund Pompe, har låtit tala om sig. Det som nu är en bortglömd och outforskad genre var då en litterär frizon. Experimentlusta och lek resulterade i såväl ­samhällskritik som erotik, visar en ny avhandling.

Uppdaterad
Publicerad

Jag får erkänna att det var det kuriösa i ämnesvalet, snarare än ett brinnande intresse för, eller djup förtrogenhet med detsamma, som först väckte min nyfikenhet på Daniel Möllers doktorsavhandling i litteraturvetenskap Fänad i helgade grifter (Ellerströms, 436 s). Att forskare söker sig till det nya och outforskade, en egen nisch, ligger i sakens natur. Men att på fullaste allvar skriva en avhandling om ”svensk djurgravpoesi 1670–1760” föreföll mig ändå en smula, hur ska vi säga, rart.

För att kartlägga denna ”okända och obeaktade del av vår litteratur” har Möller (född 1974) grävt ned sig i handskriftsarkivens samlingar. Det idoga sökandet har resulterat i ett åttiotal djurgravpoetiska fynd från stormakts- och frihetstiden, dikter med titlar som ”Grafskrifft öfwer den lilla Favoriten Phillis” och ”Den olyckleligen ihieltrampade Lilla Fogeln Pierros Afskeds Wisa”. Tillräckligt många, menar Möller, för att tala om inte en genre så åtminstone en subgenre till den vanliga begravningspoesin.

Annons
Annons
Annons