Recension

Gråta med ett leende (Mar adentro)Gråta med ett leende (Mar adentro)

Under strecket
Publicerad
Annons

När den totalförlamade Ramón får frågan varför han ler så mycket, svarar han: När man hela tiden är beroende av andra lär man sig att gråta med ett leende. Gråta med ett leende är den svenska titeln på spanjoren Alejandro Amenábars film Mar adentro (Havet inom oss) och sammanfattar själva melodramgenrens känslomässiga spännvidd: sorg och glädje. Det är en film helt och hållet i Pedro Almodóvars snabbfotade, nymelodramatiska skola, den där man använder klichéer till något helt annat än sentimental underhållning: till fokuseringen på sociala tabun, svarta emotioner och svåra frågor, en moraliserande film – just så som melodramgenren var för skolans förebild, danskamerikanen Douglas Sirk.

Den svåra frågan i Amenábars film är dödshjälp, eller annorlunda uttryckt, rätten till sin egen död. Ramón, förlamad i tjugosex år sedan en dykolycka i ungdomen vill inte leva, han kämpar i juridikens snårskog – och mot kyrkans fördömande – för att få dö. Han är älskad och omhändertagen av sin familj, men hans liv saknar värde för honom själv – eller snarare inte så mycket värde att det uppväger orörligheten, den kroppsliga plågan, den andliga utarmningen. Ramón har fattat sitt beslut.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons