Annons
Krönika

Josefin Holmström:Gråt hör julen till – skäms inte för din sorg

Arkivbilder.
Arkivbilder. Foto: TT

Julens verkliga budskap är mycket mer nyanserat och vackert än vad den amerikanska julindustrins härförare vill få oss att tro.

Publicerad

”Faithful friends who are dear to us gather near to us once more”, sjunger Judy Garland på radion i köket: ”Through the years we all will be together…” Låten ”Have yourself a merry little Christmas” är typisk för den julmusik vi hört i snart en månad nu: julen är glädjens och gemenskapens tid, då alla återvänder hem och kramar om sina nära och kära framför en sprakande brasa, alltmedan snön fridsamt singlar ner. Vi samlas för att umgås och njuta av varandras sällskap, äta risgrynsgröt och sill, utbyta gåvor, dela minnen. Men vid många julbord och i många Kalle Anka-soffor står tomma platser. En julstrumpa läggs inte längre fram. Ett ljus tänds framför ett fotografi. Någon torkar tårarna under det att hon tillreder sillsalladen. Man skålar för någon som aldrig mer kommer stiga in genom dörren. Med andra ord, där kommer döden och gör sig påmind igen, lagom till skinkan och köttbullarna.

Varje jul skrivs åtminstone ett reportage om ensamhet, oftast om äldres ensamhet. Men de är inte de enda som känner saknad vid jul. Det är som att de allra mysigaste och varmaste högtiderna oundvikligen och obönhörligen påminner oss inte bara om det vi förlorat, utan även om det vi ska förlora. Tonåringar som växer ifrån jultraditionerna och hellre spelar tv-spel än ser på Kalle, mormor som inte längre kommer ihåg vad barnbarnen heter. Tiden flyger, snön smälter och koldioxiden kväver. Jag stirrar in i den glittrande julgranen och tänker sorgset: memento mori, kom ihåg att du ska dö.

Annons
Annons
Annons