Recension

FörväxlingarGrandiost kaos roar

Under strecket
Publicerad
Annons

Ta två par tvillingbröder skiljda åt sedan barnsben, en skeppsbruten far samt en försvunnen mor och lägg till en stad med främlingsfobi plus en lättfotad kvinna, en guldkedja, en penningpung, en konstapel och en kåt köksa. Varsågod, en förväxlingskomedi med drygt 400 år på nacken.
Shakespeares tidiga pjäs ”Comedy of Errors” spelas väldigt sällan på svenska scener, främst för att stycket till delar är en förövning till, exempelvis, ”Trettondagsafton”. Texten har tydliga drag av romersk komedi och har därmed samma teatrala grundrot som commedia dell”arten. Pjäsen blir rent molièresk ibland, men så kommer ju inspirationen från samma källa. Förväxlandet av personer fungerar som dramaturgisk motor inom genren. Ur enkla misstag uppstår
existentiella kval. På scenen står människor för vilka världen plötsligt blivit obegriplig. Förnuft blir plötsligt ersatt av kaos. Publiken ser allt som händer, rollerna förstår bara delar - det sistnämnda ett mycket mänskligt predikament. Livet är halva sanningar som försöker hitta sin andra hälft.
Norrbottensteatern har iscensatt ”Förväxlingar”, som man här kallar pjäsen, som en fem kvart lång commedia-fars. Sex man - varav en musiker, två kvinnor och två scenskolelever - gör en snabbversion av Shakespeares komedi med hjälp av halvmasker, snabba kostymbyten och ett rasande tempo. Iscensättningar är tänkt att spelas länet runt, på bygdegårdar och småscener. Scenbilden är enkel, trävita kulisser med flera dörrar. Kostymen leker med commedian men också engelskt 1800-tal. Huvudrollen Dromio ser ut som en brittisk turist med solhatt.

Annons

Handlingen är inte mycket att orda om. Våra dubbla tvillingpar hittar varandra efter mycken förvirring. Regissören Jalle Lindblad har inte lagt till några subtila budskap mer
än det som själva situationen ger vid handen: roller som vill bli hela jag, en otäck känsla av utbytbarhet - och det att plötsligt känna sig som någon som spelar en annan människas roll.
Istället är det förvirringen och det fysiska utspelet som agerar huvudroll. Huvudrollerna bröderna Antifolus och bröderna Dromio rusar över scenen, trånar, slåss och får stryk så det står härliga till.
Lindblad låter en och samma aktör spela båda tvillingrollerna. Anders Öhrström gör Antifolus, en version är arg, omoralisk och påstridig medan brodern är försynt, kärlekskrank och glad. Jens Nilsson, elev från Teaterhögskolan Luleå, spelar tjänartvillingarna Dromio och bär upp hela iscensättningen med sin underbara timing, plastik och spralliga vighet - en charmig rolltolkning och en härlig prestation.
Anna Azcárate kastar sig mellan fem olika roller och ger dem alla olika röster bakom maskerna - hon är trygg och fylld av självklar närvaro på scenen. Eleven Louise Ryme gör fyra roller, säkert och varierat. Anders
Lindgren spelar allt från oomkullrunkelig polis till åldrad abbedissa och musikern Jonathan Lundberg får också hoppa in som doktor.
”Förväxlingar” börjar försiktigt och når maxtempo alldeles före slutet, fast jag inbillar mig att man kunnat gasa från början i stället för att sakta växla upp. Nu tar det ett tag innan det charmiga övergår i grandiost kaos - och det är synd på så mycken begåvning.

Annons
Annons
Annons