X
Annons
X
Recension

Vi drog. Jorden runt med 68-generationen Grå buss mot rosa mål

68-generationen använde sig av klassiska klasskampsparoller och antiimperialistiska slagord, firade alternativ jul och arrangerade musikfestivaler. Det handlade om ideologi men också om nya livsstilar och uppror mot konventioner. Tidsandan angav färdriktningen och etablissemanget utmanades. Men den mytomspunna 68-generationen var inte homogen utan rymde allt från dogmatiska exegeter till flummiga livsnjutare. Och beröringsytorna mellan de olika grupperna var få. Asketiska marxist-leninister hade föga förståelse för hippierörelsens luftslott.
1968 står som sinnebilden för en motkultur. Ideologisk fanatism och drogkultur utgjorde de två ytterpolerna. Någonstans mellan dessa poler befann sig Jan Svante Vanbart, vilket hans digra meritlista vittnar om. Han var en av initiativtagarna till Kommungerillan, deltog i ockupationen av Mejeriet i Lund, var aktivist i kampanjen mot Sturup flygplats, arbetade i
teatergrupper som Hathi Babas och Illuminated Elephants. Själv presenterar han sig som hippie emeritus.
Vanbarts berättelse tar sats i konstnärskollektivet Drakabygget med Jørgen Nash som frontfigur. Det röda vinet flödade och man älskade under bar himmel. Christiania och Lund utgjorde också inspirerande miljöer för Vanbart och hans vänner. Sedan bar det iväg ut i världen i minibuss. Målet var Indien och dess heliga platser. Resan fortsatte därefter till Malaysia, Australien, Tahiti och vidare till Mexico och USA. Symboliskt slutade resan i San Francisco. Dit kom Vanbart förvisso för sent. The summer of love var redan historia. Flower power hade förvandlats till ett jippo för borgerskapet och Haight Ashbury till ett turiststråk. Men hippiemiljön hade överlevt och han kände sig hemma.

Vanbart har egentligen skrivit en rak och traditionell reseberättelse om magont, gulsot, krånglande tulltjänstemän och penningbekymmer. Det exotiska intar en central plats i framställningen antingen det handlar om fattiga indier eller barbröstade tahitiska kvinnor. Det resande kollektivet spelar teater och tycks annars leva en bekymmersfri tillvaro.
Som tidsdokument är Vi drog intressant och tankeväckande. Boken ger inblick i 68-generationens verklighetsflykt. Den synliggör en livsstil där ödet fick bestämma morgondagens aktiviteter. Kollektivet drog iväg för att hitta ett alternativ. Problemet är emellertid att det saknas reflektioner över vad det var för alternativ man sökte. Vanbart skriver att de kämpade för friheten att själva avgöra sin framtid. Men vilken framtid diskuterar han inte.
Ungefär mitt i boken frågar författaren: Vilka var vi? Vart var vi på väg och varför? Som läsare har man redan rest dessa frågor efter de första sidorna. Handlar det om ett rastlöst sökande efter den totala friheten eller är det flumvänstern som flyr folkhemmets trygghet och trångsynhet? Drar de till Indien för att som Beatles söka andliga ledare? Är resan blott en kollektiv egotripp?

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X