Anders Mathlein:GPS kan förändra hjärnans struktur

Vår position på kartan har blivit en del av vår vardag, lika naturlig som vår möjlighet att när som helst bli nådda. Men det system som var man i dag använder för att navigera var ursprungligen en sidoeffekt av den amerikanska militärens strävan efter att fälla bomber med högre precision.

Under strecket
Publicerad
Foto: Alamy
Annons

På en resa i Kroatien körde vi en hyrbil med GPS-navigering. Vi förlitade oss på skärmens kartbild, eftersom den vägvisande rösten uttalade redan svårtydda kroatiska gatu- och vägnamn med engelsk brytning, vilket gjorde dem fullkomligt obegripliga. Oftast gick det bra, men i de fall vi missade en avfart uppmanade inte GPS:en oss att vända, utan gjorde helt enkelt en ny beräkning för färden, men via andra vägar. En tur som ursprungligen angetts till 45 kilometer kunde då i stället bli elva mil. Någon gång tog det så lång tid innan vi upptäckte misstaget att det knappast var lönt att vända om.

Det är exempel på vad som kallas ”death by GPS”, ett uttryck myntat av vakter i den extremt heta och torra nationalparken Death Valley i Kalifornien. Det kommer ur deras erfarenheter av hur människor följer satellitpositioneringens anvisningar även när dessa är uppenbart orimliga och exempelvis ­leder mot en väg som har blivit ofarbar. GPS-anvisningarna är inte direkt felaktiga, de anger fortfarande den kortaste sträckan från A till B, men kanske via en övergiven vägsträckning. Vi förlitar oss på tekniken så till den grad att den får övertrumfa förnuft och sinnesintryck; om kartan och terrängen inte stämmer överens, så är det kartan som gäller.

Annons
Annons
Annons