Stephan Rössner:Gourmandens magstarka historia

Under barocken var stor och fet lika med rik och mäktig. I modern tid gäller det i stället att lämna mat kvar på tallriken för att visa sin förfining. De senaste åren har fler människor på jorden dött av övernäring än av svält.

Under strecket
Publicerad
Annons

I uppslagsboken står att läsa: en gourmet är en person som lägger stor vikt vid god mat; en gourmand är en person som uppskattar att äta god mat i stora mängder. Just mängden skiljer gourmanden från gourmeten. Uppenbarligen säljer volym – många restauranger gör ett nummer av att de bjuder storätare valuta för pengarna. McDonalds framgångsrika ansträngningar därvidlag resulterade till och med i en mycket kritisk film om överutbudet av Morgan Spurlock (”Super Size Me”, 2004). Många restauranger, även i frankofona länder, använder attributet ”gourmand” i sin marknadsföring, när man skulle tycka att ”gourmet” vore ett elegantare och mera eftertraktat epitet. Trots alla kostexperters försök att etablera rimliga, balanserade kostvanor har storätandet således fortfarande en uppenbar attraktion.

I sin bok om smakens fysiologi, ”Physiologie du goût” (1825), skilde den franske juristen och finsmakaren Anthelme Brillat-Savarin mycket noga mellan finsmakeri och frosseri eller glupskhet. Han var emellertid inte konsekvent i sitt avfärdande av frosseriet: ”Inget kan skänka en åskådare mer nöje än att se en täck gourmand i full verksamhet /…/ Damen ifråga fullkomligt utstrålar behag. Ögonen glänser, hyn är frisk och skrynklorna (dessa skönhetens fruktansvärda fiender) är utfyllda – man kan bara gissa att det är av fett. Det är sådana kvinnor som konstnärer och skulptörer vill avbilda. Detta är matkultur och förfining”.

Annons
Annons
Annons