Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

En halv sanning är också en lögn Gott syfte faller på eget grepp

(uppdaterad)

En halv sanning är också en lögn

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
Brombergs. 186 s

Klipp dig och skaffa ett jobb! Inte precis den ordalydelsen, men själva tonen, som lånad från en beskäftig fanjunkare i lodenrock, ligger som en dunkande basgång genom hela Hanne Kjöllers nya bok ”En halv sanning är också en lögn”. Det är för mycket pjosk där ute. Folk får fan skärpa sig. Och journalister är ett oförbätterligt pack.

Det senare är inte svårt att hålla med om. Tillgången på värdelösa texter är stabil, särskilt inom den genre som här betecknas fördummande offerjournalistik. Jodå, även jag har en moralistisk lodenrock hängande i den vintergarderob som är mitt inre, så jag följer lystet med till det trista ställe Kjöller kallar självömkansfronten.

Problemet är, menar hon, att många journalister tillämpar samma dramaturgi och rollbesättning som i en pilsnerfilm – offer, skurk, hjälte – där den sistnämnde är journalisten själv, som därmed blir aktivist. Vad som ska uppnås är bestämt på förhand. Någon ska få uppehållstillstånd, sjukpenning, a-kassa eller vad det nu kan vara, och en lågsinnad tjänsteman eller politiker ska få skiten i knät.

Annons
X

En rad exempel presenteras, och fastän flera namn är fingerade känns de igen. Den överaktive sportdykaren som i symbios med Dagens eko driver kampanj för att få sjukersättning för huvudvärk, eller krögaren som ojar sig i liknande ärende utan att journalisterna ens bryr sig om de goda skälen till avslag. En åldring avvisas till Ukraina, en fransk tvååring får inte stanna hos fostermamman i Lund. Barnfattigdom, papperslösa, hela listan.

Komplicerade fall, politiskt intressanta, men alla fördunklade av dålig journalistik. Inget fel i att utgå ifrån enskilda människor, skriver Kjöller, men man måste göra sitt jobb och söka flera källor än offren själva, utan hänsyn till följderna. Snyftreportagen leder bara till en antiintellektuell debatt; känslopjunk och, ja, fördumning. Alltmedan raseriet frodas i kommentarsfälten.

Eget nog gör Hanne Kjöller samma misstag själv. Hon luftar ett antal flagranta fall, men avstår i stort sett helt från att analysera varför journalistiken har spårat ur. Vad har att göra med avkastningskraven? Med reklamsäljarnas makt på redaktionerna? Vad är en spegling av den hyperegoismens era vi nu rimligen befinner oss i slutet av?

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Sådana frågor uteblir. Boken är alls inte ointressant, och jag känner mig ofta nog struken medhårs i min lodenludna moralism. Sjukskrivningsorganisationen Resurs tycks mig vara ett riktigt råttbo och revolutionskommunisten Henry Ascher en tvivelaktig expert.

    Men också författaren har en agenda, dessvärre politisk, åt höger. När hon blir så bländad av Carl Bildt, hans briljans, att hon jämför med Dalai Lama, passeras en gräns med viss marginal.

    För läsare som ogärna intar mer än små doser av den habila men humorlösa bruksprosa som präglar DN:s ledarsida är boken inte att rekommendera. Den är ungefär som en halvsåsig kväll på Publicistklubben. Alla vet vem som kommer att säga vad, och varför.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X