Annons

Tomas Orylski:Gott om paradoxer i änglarnas historia

Ängeln Damiel i filmen ”Himlen över Berlin”, persisk änglamålning från 1500-talet samt ängeln som julgransdekoration.
Ängeln Damiel i filmen ”Himlen över Berlin”, persisk änglamålning från 1500-talet samt ängeln som julgransdekoration. Foto: TT, Alamy

I de judiska, kristna och muslimska traditionerna är ängeln central – på medeltiden rådde rentav änglainflation. Med tiden har skildringarna av änglarnas plötsliga framträdanden och försvinnanden utvecklat en egen kosmologi.

Under strecket
Publicerad

Paul Klee, ”Angelus novus” (1920).

Ängeln har inte alltid haft vingar. För många mystiker och vittnen i den kristna historien, som tyske Jakob Böhme, hade ängeln inte några vingar alls. Men det finns också en tradition inom den västerländska läran om änglarna som beskriver dem med vingar, ett arv från antiken; till den traditionen anslöt sig den franske poeten Stéphane Mallarmé som bara var intresserad av vingar och inte av ängeln själv.

De heliga judiska, kristna och muslimska texterna pekar dessutom på ängelns kroppslighet, rättare sagt på ängelns manlighet. Men uttalandena om ängelns kropp var inte alltid så entydiga. Slutligen vann idén om att ängeln, som är andlig till sin natur, tillfälligt och i uppenbarelser antar en subtil, ej könsbestämd kropp. Ängeln blir en budbärare och härold, en kämpe, en dyrkare, en beskyddare och den som botar. Den bär samma namn under sin historisklitterära vandring: Mikael, Gabriel, Rafael och förkroppsligar Guds omtanke om människan på olika sätt. Mikael är försvararen och kämpen mot den Ondes anslag. Gabriel kommer med bud om frälsning, om befrielse från det onda och från döden. Rafael beskyddar människan såsom Guds tröst, ja, är Guds medicin till människan.

Annons
Annons
Annons