Annons
X
Annons
X
Konst
Recension

Att se världen som färg – Göteborgskoloristerna Göteborgskoloristerna som hamnade i skuggan

Många fler konstnärer var ”Göteborgskolorister” än vad man minns i dag. Det fina med utställningen på Mjellby konstmuseum är att den lyfter fram de många namn som hamnat i skymundan. Som Elvine Osterman, vars måleri på sin tid var minst lika radikalt som de mer kända manliga kollegorna.

Elvine Osterman, ”Solstund”, olja på duk, utan årtal.
Elvine Osterman, ”Solstund”, olja på duk, utan årtal. Foto: Mjellby konstmuseum
Höstens konstutställningar 2016

Att se världen som färg – Göteborgskoloristerna

Genre
Måleri
Var
Mjellby konstmuseum, Halmstad

TOM 29 januari 2017

Mjellby konstmuseum fortsätter att briljera. Mitt ute i landskapet, inte långt från Halmstad, pågår ännu en välgjord utställning som ifrågasätter konsthistoriska sanningar.

Under titeln ”Att se världen som färg - Göteborgskoloristerna” visar man målningar av ett 30-tal konstnärer. Ifrågasättandet ligger just i det stora antalet. Med åren har Göteborgskolorismen kommit att förknippas med endast en handfull namn, medan andra har hamnat i skuggan eller glömts bort. Vad är det för mekanismer som har styrt detta? Utställningen ger inga svar. Men när man ser målningarna med dagens ögon så är det uppenbart att där finns många fler bra och intressanta konstnärskap än de som har skrivits in i konsthistorien.

Göteborgskoloristerna var inte en konstnärsgrupp, utan en bred skara konstnärer med olika uttrycksformer. De delade passionen för färg. Begreppet Göteborgskolorism myntades för att skilja 1920- och 30-talets lyriskt färgexperimenterande konstnärer som inspirerades av västkustens landskap från deras kollegor i Stockholm, vars måleri kunde vara både dekorativt elegant, berättande och storstadsmässigt.

Annons
X
Carsten Hvistendahl, ”Kålhuvuden”, olja på masonit, ca 1940 Foto: Bohusläns museum

Det stora flertalet konstnärer som Mjellby konstmuseum visar verk av – ibland efter idogt letande bland gamla tidningsurklipp och hos konstnärernas släktingar - studerade vid Valands konstskola i Göteborg på 20-talet. Tor Bjurström var lärare under hela decenniet och skapade en öppen atmosfär där eleverna var fria att hitta sitt eget måleriska språk. Han hade, precis som sina föregångare, studerat för Matisse i Paris och förde dennes tankar om färgklanger med sig hem. Eleverna hade också förebilder på västkusten av vilka museet har valt att inkludera verk av Karl Isakson, Carl Kylberg och Gösta Sandels i utställningen.

Det blir tydligt i utställningen att för konstnärerna var motiven, som ofta återkommer, underordnade formen. Här finns många exempel på de soldränkta bohusländska landskap i varma färger som Göteborgskolorismen brukar förknippas med. Här finns också en rad stilleben, blombuketter, interiörer och porträtt.

Många av konstnärerna reste till Paris under studietiden, men jag hittar inte några skildringar från ”det glada 20-talet”. Jag kan inte heller finna tydliga avtryck av 30-talets depressionsår. Några av konstnärerna levde under riktigt fattiga förhållanden, men inte heller det är uppenbart i målningarna – även om färgen inte alltid är stark och glödande utan ibland mörk och dov.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Inge Schiöler, ”Strandlandskap”, olja på duk, utan årtal. Foto: Länsmuseet Gävleborg

    För konstnärerna kring Valand representerade det radikala, kontinentala sättet att använda färgen en positiv kraft. Det gav förhoppningar om en ljusnande framtid. Kanske var de för Göteborgskoloristerna så karaktäristiska färgstarka skildringarna av landskapet snarare ett uttryck för drömmen om en ljus framtid än – som så ofta har framhållits - en gestaltning av västkustens speciella, skimrande ljus?

    De fyra konstnärer som oftast lyfts fram som Göteborgskolorister är Ragnar Sandberg, Inge Schiöler, Åke Göransson och Ivan Ivarson. Verk som väl motiverar deras ställning finns med i utställningen. Men här finns också många andra underbara målningar och lyckade färgexperiment. Varför ingår inte några kvinnor i kärntruppen? Är det så enkelt som att könsrollerna har fått styra?

    Karin Parrow, ”Vit gavel”, olja på duk, 1933. Foto: Länsmuseet Gävleborg

    Karin Parrow – som är en av två systrar till Evert Taube som finns med i utställningen – skapade harmoniska, lugnt expressiva målningar i starka och väl avstämda färger. Tre av de fyra konstnärerna i kärntruppen drabbades av tragiska levnadsöden. Kan en romantisering av detta ha gett dem en särställning? Visst är det speciellt att titta på ett underbart, soligt kustlandskap av Inge Schiöler och veta att det är målat efter en mångårig vistelse på sjukhus där han behandlats för psykisk ohälsa. Men det vore att grovt underskatta hans konstnärskap att söka svaret till framgången i detta.

    De fyra huvudnamnen var innovativa i sitt måleri och detta är självfallet en viktig orsak till att de lyfts fram. Men ett minst lika radikalt måleri hittar jag hos andra. Elvine Ostermans konstnärskap är i det närmaste bortglömt, men jag häpnar inför hennes poetiska målningar där motiven har lösts upp, bildrummet plattats ut och de tunna färglagren glöder.

    Nej, det finns inga enkla svar på hur konsthistoriska sanningar skapas. Själv önskar jag att jag kunde få se en motsvarande ifrågasättande utställning om vår egen tids konst om hundra år.

    Annons
    Annons
    X

    Elvine Osterman, ”Solstund”, olja på duk, utan årtal.

    Foto: Mjellby konstmuseum Bild 1 av 4

    Carsten Hvistendahl, ”Kålhuvuden”, olja på masonit, ca 1940

    Foto: Bohusläns museum Bild 2 av 4

    Inge Schiöler, ”Strandlandskap”, olja på duk, utan årtal.

    Foto: Länsmuseet Gävleborg Bild 3 av 4

    Karin Parrow, ”Vit gavel”, olja på duk, 1933.

    Foto: Länsmuseet Gävleborg Bild 4 av 4
    Annons
    X
    Annons
    X