X
Annons
X
Recension

Göta kanal 3

2 Så var det dags igen. Den klantige kronofogden i Magnus Härenstams gestalt är tillbaka på Anderssons båtvarv med en ny, beundrande assistent i hasorna (givetvis lika nitisk som förläst, med glasögon och tandställning). Andersson tar det dock lugnt, för stora pengar är på väg. Dessvärre, visar det sig, från Italien – vilket självklart betyder maffiavarning. Exekutiv auktion är alltså i faggorna. Och inte blir det bättre när en italienare dyker upp också hemmavid i sin Fiat (han har sålt Ferrarin) och rör till det för Andersson och inte minst för hans dotter Petra…

Allt är med andra ord sig likt på Göta kanal. Förutom den sliskige mafioson finns här förstås en grupp hopplösa norrmän som inte sitter i båten trots att Petra, praktexemplaret till blond flicka med flätor som rattar ångslupen, säger till på skarpen. Och så lite dumsvensk i Italien, lite dasshumor, en smula spänning, lite motorcykelgäng och – förstås – många båtar som råkar i trubbel. Klichéerna är med andra ord för det mesta så grova att de skär i ögonen. För den som gillar det torde filmen vara ganska oförarglig. Problemet är väl att tiden här har stått stilla: inget verkar ha hänt på 28 år, sedan den första Göta kanalfilmen hade premiär – och den, kan det tilläggas, var väl knappast någon våldsam förnyare på sin tid heller.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X