Annons

Per Wästberg:Gordimer avläste Sydafrikas inre

I sitt ständigt oförutsägbara författarskap skildrar Nadine Gordimer (1923-2014) den sydafrikanska frihetskampen som ingen historiker kunnat göra. Frispråkigt, lekfullt och med stort mod skrev hon en djuppsykologisk samhällskrönika över sitt hemland.

Under strecket
Publicerad

Nadine Gordimer (1923–2014).

Foto: RADU SIGHETI / X00255 Bild 1 av 1

Nadine Gordimer (1923–2014).

Foto: RADU SIGHETI / X00255 Bild 1 av 1
Nadine Gordimer (1923–2014).
Nadine Gordimer (1923–2014). Foto: RADU SIGHETI / X00255

Jag sörjer min närmaste vän utanför Sverige, en syster, en förebild. Senast förra året bodde jag i veckor hos henne. Av de många månader, sammanlagt år, jag tillbragt i Sydafrika har jag halva tiden vistats i Parktown West utanför Johannesburg, Nadines villa från tidigt 1900-tal med dess trädgård, utsikt över nejden och rika bibliotek ur världslitteraturen. På dess övre veranda har jag skrivit ett otal artiklar, essäer, romankapitel. I det huset bodde Nadine över sextio år med sin man Reinhold Cassirer av en berömd judisk konsthandlarsläkt, flykting från 30-talets Tyskland.

Nadine Gordimer och jag möttes 1959 då jag, utvisad från Rhodesia, sökte upp henne för en intervju. Vi fann omedelbart en våglängd, och genom henne blev jag bekant med politiker, musiker och författare, alla kämpande motståndare till apartheid. Under de år jag var förbjuden i landet sågs vi utomlands, i London, Paris, New York och i Stockholm där hon ofta bodde hos mig. Det hör till bilden att vi föddes på samma timme, dag och månad, hon tio år tidigare.

Annons
Annons

Ett hem i Afrika fick jag hos Nadine, alltid välkomnad som barn i huset. Vi har läst och diskuterat samma böcker, lagat mat tillsammans, tagit emot gäster från hela världen, handlat mat och vin ihop, rest på safari, uppträtt på bokaftnar. Där lärde jag mycket av det jag vet om rasismens ansikten, där mötte jag tappra, ibland torterade människor: Albie Sachs, André Brink, Lilian Ngoyi, Ruth First, Zeke Mphahlele, Walter Sisulu, Hugh Masekela, John Kani ... Ett land där det ännu fanns hjältar.

Det finns nog ingen jag diskuterat och gjort så mycket med. För två decennier sedan stod vi i den långa kön av hoppfulla människor; Nadine lyste av glädje, hon skulle för första gången rösta i ett fritt val. Tidigare hade hon avstått; det fanns bara vita partier. ”Att ha fått leva till detta slut, till denna början och fått ha en liten del av det – det är så underbart, det är som en födelse”, sa sjuttioåringen då.

När Nobelpriset 1991 gick till en ”guerilla of the imagination” (Seamus Heaneys ord), blev hon också det prisets första sydafrikan och dess sjunde kvinna – med en motivering som anknöt till Alfred Nobels önskan om den som gjort mänskligheten de största tjänster. Hon vägrade möta sitt lands ambassadör vid ceremonin i Stockholm utan medförde som sin representant ANC:s kulturchef, poeten Wally Mongane Serote (som kom för sent, ovan vid att kränga på sig en frack). En stor del av priset skänkte hon till kolleger i Sydafrika, till litterära verkstäder och en föreläsningsserie.

Hon hann ge ut ett trettiotal romaner, noveller, essäer, översattes till upp emot fyrtio språk, mottog femton hedersdoktorat, reste runt världen i goda syften. Ändå var hon mycket privat, med en benhård arbetsdisciplin från nio till ett, ingen epost. I en sen novell placerar hon sig i ett samtal bortom tid och rum med sina närmaste döda vänner, författarna Anthony Sampson, Edward Said, Susan Sontag. Till dem, sa hon, fogade hon Mandelas försvarsadvokat George Bizos och mig, ännu ej bortgångna.

Annons
Annons

Nadine Gordimer växte upp i gruvstaden Springs, judisk flicka i katolsk klosterskola, sedan hemmalärd hos en dominerande mor som öppnade en lekskola för svarta barn. Hon läste allt hon kunde på stadens bibliotek som självklart var stängt för icke-vita. Hennes far, urmakare, hade undgått pogromer i Lettland och flytt. Han vände ryggen även mot det samhälle som hans dotter tidigt jämförde med en picknick på en vacker kyrkogård där människor begravdes levande.

Olikt andra intellektuella vägrade hon lämna Sydafrika. Hon fick ett par böcker censurerade men slapp polisrazzior och jag bevittnade hur hon gömde efterlysta som Ronnie Kasrils, senare statsråd. Hennes barn bosatte sig utomlands, men hon stannade som vittne till det ökande förtrycket och för att ge en röst åt de svarta författare som var tystade. När Mandela frigavs var Nadine en av de första han ville träffa och bad henne skriva hans biografi.

I sextio år, alltifrån debutromanen ”Lögnens dagar” 1953, var hon en geigermätare för apartheid och den demokrati som följde. Hennes verk avläser det inre tillståndet i Sydafrika, vägen från passivitet och blindhet till motstånd och kamp, den förbjudna vänskapen och kärleken mellan svarta och vita, tillvänjningen till allt grövre våld. Hon skrev som om censuren inte fanns.

Fiktionen var hennes verktyg för att undersöka ett samhälle som länge motsatte sig varje granskning och som gömde sig i hyckleri och förvrängning av alla begrepp. Hon gick in i människors allra intimaste – för att visa hur privatlivet skändades i rasregistrens och rasdomstolarnas land. Även efter de fria valen fortsatte hon, småningom allt mer kritiskt, att skildra tillståndet i landet, med porträtt av oliktänkande, invandrande somalier, HBT-personer. Hon tog förra året initiativ till ett upprop mot en hotande inskränkning av pressfriheten.

Annons
Annons

Genom romaner och noveller växer Gordimers historiska medvetenhet. I ”Främlingars värld” (1958) den välmenande liberalismens dilemma. ”En bortgången värld” (1966) speglar Mandelas beslut att tillgripa våld i kampen. Den svarta kroppen som hittas begravd på boern Mehrings farm i ”Bevararen” (1974), hennes mest förtätade och poetiska roman, blir signalen till revolutionär förändring. Farmen själv är en metafor för Sydafrika, ett soligt tyrannis sorgsna skönhet, ett hemsökt hus med spår av okända inkräktare.

Efter mordet på Steve Biko och ungdomsrevolten i Soweto visar ”Burgers dotter” (1979) hur oförsonligt regimen bemötte även vit kritik. Burger är den vars rätta namn var förbjudet att nämna: advokaten Bram Fischer som kort efter Mandela fick livstid i fängelse. Och så pågick det i en lång rad romaner, den sista för tre år sedan, med temat kärlek och politik som det centrala.

Hennes huvudpersoner och perspektiv skiftar överraskande. Hillela i den politiska pikareskromanen ”Hillela” från 1987 är en rebellisk amoralisk askunge som med sina listiga sexuella och politiska allianser tar sig upp i överklassen, flyr till Tanzania, gifter sig med en ANC-aktivist som mördas av Sydafrikas agenter, blir ANC:s företrädare i en västafrikansk stat vars president hon gifter sig med och bevistar installationen av Sydafrikas första president (ett porträtt av Mandela). En brutal saga och en framtidsvision som kom att bekräftas några år senare. Men tyngdpunkten ligger som alltid hos en individ, här en liten vit nolla som klättrar upp som det nya Sydafrikas hedersgäst.

Annons
Annons

Bray i ”Hedersgästen” (1970) är en god och sårbar liberal, förrådd av imperiet som finner honom för radikal och av den nya ordningen (i Zambia) som trampar ner honom. ”Julys folk” (1981) är en parabel om framtiden: en arkitektfamilj i en förortsvilla och deras hembiträde July som gömmer familjen för att skydda dem från de svartas blodiga uppror som lyckligtvis aldrig ägde rum. För Gordimer själv började hennes politiska medvetenhet då tjänarens bostad hos hennes föräldrar en natt bröts upp av polisen på jakt efter olaglig sprit och allt kastades ut och vändes upp och ner.

Överallt samma sökande efter identitet, självbekräftelse, personlig upprättelse. Med sitt språk och sina orädda gestaltningar av långtifrån alltid tilltalande karaktärer, med sina osentimentala diagnoser av mörkrets hjärta blev Gordimer en motvikt till regimens propagandalögner och fruktan för nya tankar.

Hennes fantasi inspirerades av motsägelserna i samhället. Hon gestaltar kvinnor som har den finaste känslighet och skarpaste intelligens likaväl som deras vulgära motsatser. Människorättsadvokaten Vera Stark i ”Ingen vid min sida” (1994) plågas av sin makes oföränderliga kärlek och hans oförmåga att förstå hennes uppror och arbete för apartheids offer. I sin vänskap med dem som riskerar sina liv kommer Vera närmare sina svarta kolleger än sin man. Människor med kraft och vision är hos Gordimer ofta kvinnor, de som inte ser klart är män.

Som alltid bjöd hon inget svar i denna särdeles komplicerade livsfresk. Och det är viktigt att minnas att hon ständigt sträckte sig bortom tidens frågor för att testa gränserna för mänskliga relationer och för språket självt.

Annons
Annons

Hon förblev odogmatisk, ohämmad, stelnade aldrig: i varje bok finns ett element vi inte kan förutsäga. Där märks en lekfullhet med en farlig egg, en förmåga att se allt på nytt och inte trubbas av. Hon vägrade bli en självutnämnd samvetets röst, men hennes inbillningskraft hjälpte människor att inse att de inte var maktlösa.

Hon visste att sanningen kanske inte gör oss fria. Dock ges ingen personlig eller politisk frihet utan ständiga försök att hitta och uttrycka sanningen. Det krävde ärlighet och frispråkighet. I sitt Nobeltal varnade Gordimer för att en författare riskerar både att fördömas av staten som förrädare och av frihetsrörelsen med dess krav på osviklig lojalitet. Men diktaren tjänar mänskligheten ”bara så länge han använder ordet också mot sina egna lojaliteter”.

**Hennes territorium var **gränsen mellan privata känslor och yttre krafter. Det finns inga neutrala zoner där människor kan vila osedda. I ett land av lögner lever alla dubbelliv. Bara kärleken, dess erotiska dimension, står för ett slags frihet, glimten av en sannare existens. Utanför de älskandes rum finns det giriga omoraliska samhället där inlevelse och ansvar, oavsett hudfärg, är sällsynta. I många noveller påminner oss Gordimer att Sydafrikas framtid är inte bara rösträtt för alla utan kräver en väldig ansats för att skapa en medborgaranda där människor tillåts se varandra i ögonen.

Hon har gett oss en insikt om frihetskampens rötter och om förändringens mekanismer såsom ingen historiker kunnat göra. Hon mötte dess aktörer, delade deras mod och förtvivlan, engagerade sig som människa men som deras berättare höll hon distans – i en produktiv spänning mellan att både tillhöra och stå vid sidan av. Med sin rastlösa energi kunde hon till både kropp och själ gå in i ett helgon och en brottsling, man eller kvinna, svart eller vit. Och tillvarons mysterier kvarstod – även sedan temat apartheid uttömts. Berättelsen fortsätter inom läsaren, det finns ingen slutsida.

Som hos ingen annan formar sig hennes verk till en djuppsykologisk samhällskrönika. Hon har kartlagt Sydafrika som ett moraliskt slagfält. I hennes texter ser vi historien tolkas utan förenklingar och lättköpta förklaringar och där möter vi henne som Sydafrikas stora arkivarie och fyrskötare.

Över hennes samlade erfarenhet sveper ljuset och lyser upp partier som legat i mörker. Hon har hjälpt oss att navigera mot ett Sydafrika som inte är geografiskt och politiskt avgränsat utan ett vidsträcktare, allmängiltigare landskap som idag kunde bära helt andra namn på jorden.

Per Wästberg
är författare, akademiledamot och ordförande i Nobelkommittén för litteratur.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons