X
Annons
X

Ivar Arpi: Gör den röda dagen blågul

Första gången jag firade Sveriges nationaldag var när jag för tio år sedan följde med min dåvarande flickvän och hennes föräldrar, som kom från Uruguay, på picknick med sill och färskpotatis. Under tonåren tyckte jag att nationaldagen var larvig. ”Det är bara nynazister som får ståpäls av Karl XII som håller på med sånt”, fnös jag. Jag var ett barn av min tid. Vi sjöng inte nationalsången i min skola eftersom det ansågs diskriminerande. Vi hissade aldrig flaggan på skolgården, eftersom även den förknippades med nynazister. Att säga att man var stolt över att vara svensk innebar att människor tittade på en som att man just erkänt folkmord. Så är det tack och lov inte längre. Men även om nationaldagen blev röd dag 2005 så går det trögt med firandet. Vi svenskar vet inte riktigt vad vi ska med svenskheten till.

Denna vankelmodighet inför den egna nationen är ingen ny företeelse, utan är tvärtom typiskt svensk, ironiskt nog. Vid förra sekelskiftet beklagade sig Gustav Sundbärg, författare till Det Svenska Folklynnet, över att svenskar saknade nationalkänsla. Och om något ofördelaktigt sades om Sverige? "I så fall behövs aldrig någon granskning; beskyllningen är sann, därom kan ej råda något tvivel." Redan då sågs det osvenska per automatik som något positivt.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X