X
Annons
X

Mattias Pirholt: Goethe vilse i kontexten

Goethes "Wilhelm Meisters ­läro­år" är förmodligen det sena 1700-talets viktigaste roman. Den gav inte bara upphov till en helt ny genre, bildningsromanen, som ofta beskrivits som en specifikt tysk genre, utan spelade också en viktig roll i uppkomsten av en ny epok i litteraturhistorien, nämligen romantiken. Den intensiva produktionen av romaner och reflexionen över genrens teori under seklets sista år vore otänkbara utan Goethes stora verk, som utkom i fyra volymer 1795 och 1796. Genomslaget hos de unga författarna var enormt och resulterade i verk som "Franz Sternbalds Wanderungen" av Ludwig Tieck, "Lucinde" av Friedrich Schlegel, "Florentin" av Dorothea Veit-Schlegel, "Titan" av Jean Paul och "Heinrich von Ofterdingen" av Novalis – den sistnämnda var emellertid tänkt att utgöra en regelrätt "Antimeister". Samtliga dessa mer eller mindre Meisterimiterande bildningsromaner kom till under sex, sju år efter Goethes roman och bildar kärnan i den romantiska litteraturen.

Man kan inte undgå att uppfatta det ironiska i att den åldrande diktarfursten i sina samtal med Johann Peter Eckermann på 1820-talet beskriver romantiken, den strömning som var så beroende av hans eget verk, som en sjukdom och som den klassicistiska konstens fullständiga motsats. Man kan också notera att det är den "klassiske" Goethe, den Goethe som just hade återvänt från sin långa bildningsresa till Italien i slutet av 1780-talet och som vid sidan av Wilhelm Meister även skrivit det klassiserande verseposet "Hermann und Dorothea" (1797), som den unga generationen beundrade, inte så mycket 1770-­talets unge Sturm und Drang-poet. Det är inte för inte som Friedrich Schlegel, den romantiska generationens viktigaste ideolog, jämställer Wilhelm Meisters historiska betydelse med den franska revolutionens. För Schlegel var det i första hand ­romanens självreflexiva ironi som pekade framåt mot en ny epok

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X