Annons
X
Annons
X

Li Bennich-Björkman: Godhet är en lönsam strategi

(uppdaterad)

Vänlighet lönar sig, däremot inte att vända andra sidan till. Det är en av slutsatserma hos statsvetaren Robert Axelrod, som bygger sin forskning på insikter från spelteori. Nu tilldelas han Skytteanska priset för 2013.

Robert Axelrod.
Robert Axelrod. Foto: JENNY ALVÉN

2013: ROBERT AXELROD

Hur bör USA bemöta Nordkoreas upptrappade hot om kärnvapenkrig? Genom att låtsas som det regnar? Genom att slå tillbaka? Vilka strategier stater använder för att bemöta varandra i det ständiga spel som pågår på internationell nivå och där ingen central auktoritet kan reglera relationen är långtifrån en teoretisk fråga utan i högsta grad reell dagspolitik.

Då och då ställs dessutom relationerna på sin spets; Kubakrisens 13 dagar 1962 när världen andlöst följde sovjetiska fartyg lastade med missiler närma sig Kuba och därmed USA:s närområde var ett sådant tillfälle. Statsvetaren Robert Axelrod, vid tidpunkten en sällsynt begåvad ung matematikstudent vid University of Chicago, tog starka intryck av dessa år av kallt krig och terrorbalans. Sedan dess har han ägnat sig åt att använda matematikens och logikens inneboende möjligheter för att förstå och lösa mänsklighetens grundläggande problem. Dit hör internationell samlevnad.

Robert Axelrod är 2013 års mottagare av Skytteanska priset i statskunskap för att ”i grunden ha förändrat vår syn på förutsättningarna för mänskligt samarbete”. Skytteanska priset är något av ”statskunskapens Nobelpris” och utdelas i år för nittonde året i rad.

Annons
X

Axelrods mest citerade och omskrivna bok ”Från konflikt till samverkan” (”The evolution of cooperation”) kom ut redan 1984 (på svenska 1987), föregången av en prisbelönad artikel som han publicerade tillsammans med biologen och darwinisten William D Hamilton i Science 1981. Som bokens titel antyder står frågan om samarbetets spontana framväxt i centrum, och under vilka förutsättningar samarbete och inte konflikt kan bli en vinnande strategi i en tillvaro där egennytta är den drivande kraften.

Den då förhärskande sanningen var att vi är fångade i en värld av egoistiskt beteende där ”elakingarna” härskar och vänlighet inte lönar sig. Samarbete kommer inte att uppstå, utan måste regleras fram. I början av 80-talet utlyste därför Axelrod en turnering mellan dataspel för att pröva detta. Utmaningen för deltagarna gällde att utveckla en strategi som bäst klarade sig mot andra strategier över tid i en ”spelsituation” där kollektivets goda inte sammanfaller med individens bästa.

En hel del, men långtifrån alla, av de insända tävlingsbidragen var byggda kring egoistiska, lömska, strategier där man försökte lura, överlista eller invagga motparten i falsk säkerhet. Slutsatserna från Axelrods studie pekade emellertid på att vänlighet lönar sig, däremot inte att vända andra kinden till. Beroende på en central förutsättning, att spelet inte skedde en gång utan över tid och alltså bestod av ”upprepade” möten, kommer ömsesidighet att växa fram och löna sig. ”Vad som gör det möjligt för samarbete att växa fram är att spelarna kan komma att möta varandra igen”, skriver Axelrod.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Boken ”Från konflikt till samverkan” bygger på insikter från spelteori. Förenklat uttryckt renodlas inom spelteorin olika slags beslutssituationer som aktörer kan befinna sig i och hur beslutsstrategier utvecklas för att hantera dessa. En av de mest berömda spelsituationerna som ringar in det grundläggande dilemma mellan individuell och kollektiv rationalitet som Axelrods turnering handlade om det spel som kallas ”fångarnas dilemma” och är konstruerat för att fånga ett av mänsklighetens kanske svåraste problem; att det som för oss som enskilda individer ter sig rationellt och gynnar oss, för det kollektiv vi tillhör kan få förödande effekter.

    Dilemmat ligger i att för två spelare som har valet att i en beslutssituation – ovetande om vad den andre gör – samarbeta eller ”hoppa av”, kommer ”hoppa av” att löna sig individuellt både om den andra väljer att samarbeta eller hoppa av . Men om båda ”hoppar av” – vilket alltså blir utfallet – blir det för dem som kollektiv ett sämre resultat än om båda valt att samarbeta. Att ta sig till samarbete i ett spel som bara sker en gång är helt enkelt inte möjligt enligt den logik som ligger bakom resonemanget. Spelarna är fångade i en social fälla.

    Vinnaren i dataspelsturneringen, inte en utan två gånger, var strategin ”tit for tat”, utvecklad av psykologen Anatol Rapoport, som vilade på fyra beslutsregler. För det första att alltid samarbeta i första draget; för det andra att därefter alltid spegla motpartens drag (ömsesidighet); för det tredje att inte vara långsint utan bara ”minnas” ett drag bakåt. ”Tit for tat”-spelarens minne är kort; långsinthet som präglar så många utdragna konflikter där gamla oförrätter fortsätter att elda på nya ”avhopp” hör inte hemma i samarbetets värld. Genom dessa tre regler skapas för det fjärde förutsägbarhet och därmed en för motparten ”genomskinlig” strategi som går att ”lära sig”.

    Till det kan läggas att ”tit for tat” också ibland visade generositet om man hamnat i en spiral av ovänlighet och lät udda vara jämnt. Fördelen med strategin, som gör den till vinnare i längden, är just dess tydlighet och förutsägbarhet; motparten kan efterhand läsa av motparten och vet vad man har att förvänta sig – både vid samarbete och vid avhopp. Framtiden inte bara existerar utan blir tydlig i sina konturer. Men också det förflutna finns med, eftersom spelarna kommer ihåg varandras beteende. Vad som då händer, inte omedelbart men på sikt, är att det faktum att kollektivet förlorar på att båda hoppar av kommer att leda till ökat samarbete även från den med en från början egoistisk strategi. Sker inte sådan anpassning kommer den spelaren att så småningom gå under.

    Framtidens skugga vilar över samtidens beslutssituation, skriver Axelrod, och det krävs inte mycket fantasi för att föreställa sig hur ett samhälle skulle se ut där flertalet kontakter, uppgörelser eller affärer bara skulle ske en gång; många av oss skulle oupphörligen välja att lura den andre eftersom det som framförallt fungerar återhållande – vetskapen om att det handlandet kan straffa sig nästa gång vi möts – är frånvarande. Långvariga relationer utan en på förhand känd slutpunkt genererar den ömsesidighet på vilket samarbete vilar.

    Insikten är fundamental. Ett affärsliv där man handlar av varandra gång på gång kommer att bygga på mer samarbete än ett tillstånd där många affärsidkare bara möter varandra en gång och sedan aldrig mer. I en riksdag som den svenska, där partierna och deras företrädare möter varandra gång på gång kommer starkare samarbetsmönster och ingångna överenskommelser hållas oftare än i en politisk miljö där nya partier kommer och går. Är du på väg ut som chef får du antagligen räkna med att samarbetslusten kan avta hos medarbetare och motparter. Relationens slutpunkt är då inte längre okänd och därmed förändras förutsättningarna bort från ömsesidighet. Att som i Storbritannien inte ha fasta mandatperioder utan låta regeringen utlysa val kan, mot bakgrund av denna logik, ha sina fördelar jämfört med det svenska systemet.

    Det är en bok med ett optimistiskt, men likväl realistiskt, budskap. I en värld av smarta egoister lönar det sig att visa vänlighet, inte programmatisk egoism, för den som vill främja sina egna intressen. Vi vill alla se till att åstadkomma så bra förutsättningar som möjligt för oss själva, det är en grundläggande förutsättning för tillvaron bland djur såväl som människor. Men för att åstadkomma det på lång sikt, måste vi drivas till att ta hänsyn till det kollektiv där vi ingår och vars väl och ve sammanfaller med vårt eget. Framtidens skugga skapar sådan hänsyn, som kan vara avsiktlig men inte behöver vara det.

    En central fråga är den om samarbete kan födas i en miljö som fastnat i ”avhopp”; en alltför vanlig situation i dagens värld där korruption, ofred, våld och utnyttjande präglar både stater och samhällen. Slutsatsen Axelrod drar är att sådan förändring endast är möjlig under vissa förutsättningar, då små ”kluster” av ”tit-for-tat”-spelare kommer in och, förutom att möta elakingarna, också kan etablera visst samspel med varandra och därmed sätta igång spiraler av samarbete. Samspelsmönstret i dessa kluster kommer därefter att, i kraft av sin tydlighet och att andra lär sig tolka det i en dynamisk process, långsamt sprida sig och på längre sikt förändra miljön i mer samarbetsinriktad riktning.

    För en ensam, samarbetsinriktad, spelare med aldrig så goda intentioner är det emellertid utsiktslöst att förändra en miljö genomsyrad av elaka spelare med ”avhoppsförväntan”. Denne dukar under och tvingas själv in i en spiral av ständiga avhopp. Resonemangen om nödvändigheten av ”kluster” för tankarna till de slutsatser om betydelsen av en ”kritisk massa” för att skapa nya beteendemönster som förekommer i feministisk forskning och öppnar fascinerande frågor om hur stora klustren behöver vara, och huruvida närvaron eller frånvaron av kluster av ”tit for tat”-spelare kan kasta ljus över de enorma skillnader vi ser i hur väl stater som strävar efter att förändras från diktatur till demokrati lyckas när det gäller demokratisering, reformverksamhet eller att bryta korrupta mönster.

    Robert Axelrod har på ett närmast hisnande vis öppnat vetenskapliga horisonter med ”Från konflikt till samverkan”. Hans arbeten har öppnat nya forskningsfält, har djupgående format ekonomi, statskunskap, biologi, sociologi, antropologi och datorkunskap. Den alldeles för tidigt bortgångne ungersk-födde matematikern John von Neumann, verksam vid Princeton, spelar emellertid en så avgörande roll att hans namn måste nämnas här. Von Neumann, utrustad med en hjärna så briljant att den beskrivits som en av 1900-talets främsta, utvecklade på 40-talet på matematisk grund spelteorin som under de följande decennierna kom att få så stort genomslag i såväl ekonomi, som statskunskap och psykologi. Spelteori, som vill förstå mänskligt beteende genom att identifiera beslutsstrategier hos ”aktörer” som strävar efter att maximera sin nytta och minimera sina kostnader i en given situation, blev för Axelrod som så många andra i hans generation verktyget som kom att ligga till grund för hans teori om samarbetets framväxt.

    Robert Axelrods forskning, som inbegriper bland annat utvecklingar kring komplexa organisationer, har nått stor spridning långt utanför statskunskapens gränser och läses enligt uppgift vid förhandlingsbord världen över. Den världsberömde evolutionsbiologen Richard Dawkins, författare till ”Den själviska genen”, skriver i förordet till 2006 års upplaga av ”Från konflikt till samverkan”: ”Jag tror verkligen att världen skulle bli en bättre plats om alla läste och förstod denna bok. Världens ledare skulle låsas in med denna bok och inte släppas ut förrän de läst färdigt”.

    Skytteanska priset – ”Statsvetenskapens Nobelpris” blog.svd.se

    Li Bennich-Björkman
    är skytteansk professor i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet och ordförande i priskommittén.

    Annons
    Annons
    X

    Robert Axelrod.

    Foto: JENNY ALVÉN Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X