Goda avsikter förvandlar böcker till propaganda

Marquis de Sades originalmanuskript för ”De 120 dagarna i Sodom”.
Marquis de Sades originalmanuskript för ”De 120 dagarna i Sodom”. Foto: Christophe Ena/TT

Ska vi bekymra oss för onda böcker – och finns de ens? Moraliska generaliseringar är en existentiell fara för själva litteraturen, menar Thomas Steinfeld.

Under strecket
Publicerad
Annons

De flesta som någon gång försökt läsa ett av Marquis de Sades ökända verk, som ”Justine eller dygdens besvärligheter” (1791) eller kanske ”De 120 dagarna i Sodom” (1758), har blivit besvikna: skrifterna hetsar faktiskt inte upp den sexuella fantasin. Visst våldtar de Sades huvudpersoner, ”vännerna”, ett otal unga kvinnor (och pojkar); de både skändar och mördar. Men utsvävningarna beskrivs inte så mycket som de förklaras. Böckerna består av hyfsat teoretiska undersökningar eller tankeexperiment om vad man kan göra för att vara så ond som möjligt, och därför blir de mest tråkiga.

Ändå räknas de Sades filosofiska romaner till de ”onda” verken inom litteraturen, tillsammans med till exempel Charles Baudelaires diktsamling ”Det ondas blommor” (1857) och Bret Easton Ellis ”American psycho” (1991). Båda verken handlar, i alla fall till en del, om lustmord. Men är de onda? Så vitt vi vet ökade inte mordfrekvensen efter att de publicerats. Och varför skulle den ha gjort det? Baudelaires dikt ”Une martyre” beskriver ett blodigt lik, och Easton Ellis bok liknar ett besök i ett modernt helvete, men inget av verken uppmanar till efterhärmning. De är litteratur.

Annons
Annons
Annons