Annons

Andreas Grube:God kvalitet är och förblir god kvalitet

Foto: Emma-Sofia Olsson / Svenska Dagbladet

Att bli ekonomiskt framgångsrik i vinvärlden leder många gånger till att syfte och äkthet ifrågasätts. Med all rätt – men vi får inte glömma att produktion i vinstsyfte inte utesluter god kvalitet.

Under strecket
Publicerad

Alla älskar indie, alla hatar sell-outs. Alla älskar en fattig konstnär och hatar den rike fan som producerar för massorna.
Häromsistens stötte jag på ett inlägg på instagram där en någon utförligt beskrev ett vin personen verkligen gillade. En av konklusionerna var att även om vinet i fråga var ett riktigt bra vin i lite traditionell och gammaldags stil så var det ett vin som signalerade ”kvalitet i vinstsyfte”. Lite som en brasklapp så där. Och jag fnissade när jag läste det, för är inte allt som produceras i världen gjort med någon form av vinstsyfte? Och varför skulle det vara fel?

Jag kom också direkt att tänka på alla dessa band som varit så coola och så hyllade av kreddiga musikrecensenter medan de var små och okända, en angelägenhet för en liten insatt krets. Men när bandet ifråga började sälja mängder av skivor och – ve och fasa – spela på de riktigt stora arenorna, då blev de trötta, mainstream, tråkiga.
Nej, bättre att leva på vatten och bröd, fortsätta spela på fritidsgårdar och svettiga småklubbar, bära instrumenten själv och sova i bagageutrymmet på en Volvokombi. Då är man ju i alla fall äkta!

Annons
Annons

När någonting däremot blir framgångsrikt och allmängods tappar det i kredd för då har upphovspersonen sålt sig.

Det är väl något med det där, att så länge saker och ting är småskaliga, gärna obskyra och helst inte särskilt vinstgenererande – då så är de coola. När någonting däremot blir framgångsrikt och allmängods, då tappar det i kredd för då har upphovspersonen sålt sig. För många verkar ju tänka att ”bli framgångsrik” innebär att gå i mammons ledband och sälja sin själ till kapitalet – såsom i vinvärlden, så ock i övriga världen.

Det är ju något speciellt med det lilla garagevineriet på bakgården, men när vinerna sedan börjar dyka upp i gemene persons instagramposter falnar lite av lystern.
En del av det här hänger ihop med att vi så gärna vill visa vårt kunnande och vår spetskompetens. Att alla gillar att vara först med att upptäcka eller haussa något – hellre pionjär än en av lämlarna i tåget. Det är roligare att droppa namnet på ett band som ingen hört eller ett vin som bara görs i 300 buteljer om året av en vinmakare som lever som eremit ute i ödemarken. Det ger en känsla av coolhet att lyckas snoka upp något som ingen annan har koll på, på samma sätt som det liksom är lite finare att ha sett ett gig med låt säga bob hund innan de blev kända, på en förortsklubb med 15 personer i publiken, i stället för att stått framför stora scenen på Hultsfred tillsammans med 15 000 andra.

Eller ta ett namn som Frank Cornelissen (som gör hipsterviner deluxe på Etnas sluttningar) – det var roligare att droppa att man drack hans viner i början av hans karriär än nu när de till och med dyker upp på Systembolaget titt som tätt.
Tillbaka till det där instagraminlägget: Visst, det kan vara skillnad på ’kvalitet i vinstsyfte’ och ’kvantitet i vinstsyfte’, där det senare kan signalera att man har tagit beslut som kanske inte alltid gynnar det förra (exempelvis genom maximering av skördeuttag, besprutning, användning av halvkassa druvor i vinet).

Men kvalitet är och förblir just kvalitet. Oavsett om det handlar om ett fattigt indieband eller en stenrik mega-artist, en ensam liten odlare med någon hektar vinmark och ett hemmasnickrat garagevineri eller en jätteproducent i exempelvis Bordeaux eller Italien.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons