Annons
X
Annons
X

GOD I JUL

JULEN gör oss religiösa – och givmilda. I frosseriets tidevarv lindrar vi dåliga samveten genom en extra slant i bössor och kollekter. SvD har följt hemlösa Mia och kvinnorna på Östermalm som bildat Gula änglarna. Två skilda världar möts över drogproblem, matkuponger och pengar till astmamedicin.

Nästan varje måndagskväll möts de utanför Centralen: Gudrun Andersson, änka efter Stickan, som ingår i Gula änglarnas kärntrupp och hemlöse Bo Gustafson, också kallad Pippi. Hon bjuder  på kaffe, han på en kram.
Nästan varje måndagskväll möts de utanför Centralen: Gudrun Andersson, änka efter Stickan, som ingår i Gula änglarnas kärntrupp och hemlöse Bo Gustafson, också kallad Pippi. Hon bjuder på kaffe, han på en kram.

Nu är det jul här i vårt hus, julen är kommen, hopp tralalala ...

Hon sitter utanför Gula änglarnas expedition i Gustaf Adolfsgården på Östermalm, väntar på sin tur. Varje gång den djupa torrhostan skakar hennes kropp sluter hon ögonen, knyter händerna mot bröstet. En man kommer in, natten har varit tuff, nu måste han ha pengar till mat. Hon öppnar ögonen, plockar fram smörgåsarna som ligger inlindade i hushållspapper i hennes väska, räcker honom den ena. Den är täckt med en tunn skiva ost. Hans bullrande tack avbryts av rösten inifrån expeditionen:
– Nästa.
Några minuter senare är hon tillbaka, med en rekvisition till närmaste apotek. Äntligen kan hon få ut sin astmamedicin.
Hon heter Mia, är 37 år och bor tillfälligt i en källare i en Söderförort. Där kan benet hon tvingats amputera inte bli luftat, därför dras hon med ständiga inflammationer. Lika smärtsamt är det att hon inte kan leva med sin dotter. Flickan bor hos sin pappa, han har tak över huvudet.
– Just nu handlar det om att få hopp. Att det är jul ligger så långt från min verklighet att det kan jag inte tänka på.

... en liten tid, vi leva här. Med mycket möda och stort besvär ...

Annons
X

Mia är en av bortåt 4 000–5 000 hemlösa i Stockholm, av vilka man räknar med att 25 procent är kvinnor. Just denna helg är skillnad smärtsamt stor mellan de som har pengar – och de som inga har. En som vet är Karl Bertil Jonsson. För 31:a året i rad påminner han oss om julens grundläggande budskap, som i Tage Danielssons och Per Åhlins tv-version har översatts till handfast vardagsfilosofi: ”Kallt lyser julens stjärna på dem som icke hava något hem. Att ta från de rika och ge åt de fattiga.”
Tage Danielsson är död och Robin Hood har aldrig funnits, på riktigt. Men budskapet lever bevisligen kvar.
Gula änglarnas initiativtagare Ethel Dahlman konstaterar på krassaste värmländska:
– Flicka lilla, på julen blir folk generösa. De blir religiösa också. Det är därför vi får in så mycket pengar första advent i Oscarskyrkan. Att satsa på kollekten en söndag i april skulle vara meningslöst. Då sitter det inte många i bänkarna.

**Vi ger,**sammanlagt runt fem miljarder kronor, till hjälpbehövande just i december. Förklaringarna är inte särskilt långsökta: I tider av frosseri ökar vår medkänsla med dem som inget har. Eller, krassare uttryckt: Genom att skänka en slant dövar vi vårt dåliga samvete.
Enligt veteranen på området, Stefan Einhorn som skrivit boken Konsten att vara snäll, är det helt okej.
– Måste syftet med en god handling alltid vara ädelt finns risken att vi avstår, inte gör någonting. Bättre då att vara snäll av egoistiska skäl. Det är handlingen som räknas, inte tanken.
– Ingen människa är heller perfekt, alla har sina brister. Dessutom är vi sammansatta, både giriga och generösa. Att min bok sålts i 120 000 exemplar måste bero på att det finns ett sug efter snällhet, godhet. Människor börjar förstå att framgång inte går över lik, inte kräver vassa armbågar. Kort och gott att godhet lönar sig, också inom affärslivet.
Mest tjänar vi kanske ändå själva. Att göra något för andra ger en personlig tillfredsställelse som inte ska underskattas. Kicki Freimuth på Stockholms stadsmission säger med klar röst att hon inte tror på den fullständiga altruismen.
– Man har ett eget syfte, vilket jag tycker är tillåtet. Själv har jag ett behov av att känna mig behövd.
När Gula änglarnas Anne Nordström slutade som fastighetsmäklare efter 12 år ville hon göra något meningsfullt. Hennes man hade fullt upp, barnen var utflugna. Först steget blev Stadsmissionens volontärverksamhet, nästa Gula änglarna. Där kände hon att hon fick viktigare uppgifter. Snart hade Catharina Påhlson-Möller sällat sig till gänget. Hon är numera omgift, bor halva året på Rottneros i Värmland och vet att hon har mycket att vara tacksam för, rent privat.
– Men jag har också lärt hur lätt det är att hamna i helvetet. Och hur mycket svårare det är att ta sig därifrån. Oavsett vilka förutsättningar man hade från början.

Ser du stjärnan i det blå, det du önskar ska du få ...

Mia ringer och säger att vi kan mötas på Klaragården, Stockholms stadsmissions daghärbärge för hemlösa kvinnor. Det är dit hon går varje morgon. Nu är det lunch, över tallriken med köttfärsbiffar berättar hon sin historia:
– Jag har aldrig haft några missbruksproblem. Det som hände var att mitt barn dog, i mina armar. Efteråt drog jag mig undan världen, men efter ett par år föreslog en väninna att vi skulle ut och dansa. Jag har alltid älskat att bugga. Mitt i natten blev jag indragen i en bil, våldtagen och misshandlad. Killen fick tre års fängelse. Jag fick ett amputerat ben – och en handikapplägenhet, som jag förlorade när jag mötte en man som också ville bo där. Ingen hade sagt att det var mot reglerna.
Jul, jul, strålande jul ...
Det är nu vi öppnar både kyrkor och plånböcker. Därmed inte sagt att bidragen alltid står i proportion till inkomst. Eller förmögenhet. Normalgivaren, enligt Stadsmissionen, är en folkpensionär från Norrland. Även små föreningar har stora hjärtan. I Hedvig Eleonoras församlingshem på Östermalm hade Skyddsföreningen nyligen sin stora julbasar. Bortåt 50 000 brukar de få in, allt går till välgörande ändamål. Föreningens ursprung är de skyddsfruar som gick runt och delade ut mat till fattiga på Ladugårdsgärde. Ungefär som mammorna i Astrid Lindgrens barnböcker.
Enligt föreningens ordförande Greta Ek kunde man förr få in hela dödsbon. Det får man inte längre.
– Jag tycker nog det känns som om folk skänker mindre, rent generellt.
Gula änglarnas Ethel Dahlman går ett snäpp längre, säger att de rikaste kan vara de snålaste. Hur de ska bli mer givmilda är den eviga frågan.
– Visste jag det skulle jag få parkettplats i himlen, en riktig karmstol.

Ännu finns heller inga tydliga tecken på att företag blivit mer givmilda. Fortfarande står de för bara några få procent av de insamlade medlen till jul. Många bekräftar att om välgörenhet gick att dra av, som utomlands, skulle svenska storföretag skänka mer. Andra hänvisar till det socialdemokratiska folkhemmet, att vi vant oss vid att samhället tar hand om de svaga. Ett annat argument är skattetrycket, de som tjänar mycket tycker att de redan har betalt.
Stockholms stadsmission hade tidigare som mål att avskaffa sin egen verksamhet. I dag har man ändrat inställning. Enligt Kicki Freimuth behövs alltid frivilligorganisationerna.
– Men bara som komplement. Självklart ska människors basala välfärd vara lagstadgad och skattefinansierad.

Stilla natt, heliga natt,
allt är frid ...

Jag ringer Mia på den mobil som är hennes navelsträng till yttervärlden. Hon brukar smygladda den i ett eluttag på Centralen. Klockan är bara 16.30 men hon svarar med låg röst, berättar att hon redan lagt sig i en källare.

Vad gör du där, så här tidigt?
– Det vill du inte veta.

Mamma, pappa, alla
går i dansen ...

Gula änglarna är knutna till Oscars församling, kvinnorna i kärntruppen bor i kvarteren runt kyrkan. I dag är deras jackor impregnerade mot kritiken att de är överklassdamer på Östermalm som idkar välgörenhet på lediga stunder. Sakligt konstaterar de att de har bra liv, vilket är förutsättningen för att de ska kunna satsa på ideellt arbete. Människor har i alla tider tagit av sitt överflöd och gett till dem som har det sämre. Det som hänt, enligt Ethel Dahlman, är att segregeringen ökat. Och därmed rädslan.
– Vi är rädda för de hemlösa, för missbrukarna, för de som luktar illa, bråkar och talar högt.

Själva är de väl medvetna om att de blir lurade, hela tiden. Ändå ger de inte upp. Övergripande insatser, som att slussa människor till olika sociala myndigheter, varvas med akut handräckning. Ethel Dahlman köpte nyligen bussbiljetter så tre hemlösa kan fira jul med sina anhöriga. En annan gång, när socialen inte kunde betala natthärbärge, åkte hon ner och köpte biljetter på Silja Line.
– Sen satte jag några gubbar på båten, sa att nu f-n håller ni er nyktra och sköter er. De hade inte haft en sån fantastisk jul på flera år.
Men välgörenhet kräver motprestationer. Ethel vet, efter 30 år i branschen:
– Folk får inte göra hur de vill bara för att de är hemlösa.

Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara ...

Varje måndagskväll packar Gula änglarna bilen full med smörgåsar, choklad och kaffe i termosar. För att dela ut på Centralen och Sergels torg. Hjälparbete handlar om envishet, säger de. Men också om närvaro och kontinuitet.
– Det är kontinuiteten som ger trovärdighet.
Det är måndag nu och en man i orange keps rundar oss på Vasagatan, flåsar vidare bort mot de gula jackorna på p-platsen. Det gäller att hinna fram innan smörgåsarna tagit slut. I bilen sitter Gudrun Andersson, änka efter Stickan. Efter en stroke har hon svårt att röra sig, svårt att tala. Men varje måndag sitter hon här i framsätet, ger socker och teskedar till de som behöver. I Berwaldhallen delas Polarpriset ut varje vår, här på en mörk parkeringsplats får Bo Gustafson – ”det ska vara ett s, skriv inte två” – en kram av sin gamla vän. Han har numera egen lägenhet, däremot saknar han fortfarande tänder.
När Gudrun Andersson fyllde 75 år fick hon en tavla som de hemlösa männen själva gjort, undertecknad med samtligas namn. Den hänger numera över hennes säng. Chagall blev utbytt.

Fy skam, fy skam, för ingen ville ha ´na ...

Mia går före oss, vaksam som en katt, mot höghuset där hon brukar sova. Hennes hår är nytvättat, dansar på ryggen. Ännu är detta hennes stolthet, att fattigdomen inte syns utanpå. Nu lyser hennes läppar röda, nymålade. Trots att vi bestämt att ta bilder där ingen ska kunna känna igen henne.
Någon skymtar i tvättstugan, vi smyger förbi ner till källaren. Där, under trapporna, finns ett av hennes sovställen. Ett av de lyxigaste. Bäst är att sova på en kartongbit, det dämpar ljudet när hon vänder sig på natten. Ändå går det bara att halvslumra fram tills tidningsbudet kommer.
– Sen måste jag ut. Man lär sig fort vilka ställen som öppnar tidigast.

Är du aldrig rädd?
– Hela tiden.
Mia har varit hemlös ett halvår. Fram tills hon förlorade sitt ben levde hon, som hon själv säger, ett ”Svenssonliv”. Är utbildad sjuksköterska. Har aldrig missat en räkning eller hyra. Har aldrig missbrukat droger, aldrig haft problem med alkohol. Ändå har hon förlorat allt – och berättar sin historia, eller i alla fall delar av den, i hopp om att kunna hjälpa andra.
– Riktigt hur allting varit är för svårt att prata om.

För över stad och land i kväll går julens glada bud ...
Någon vecka hinner gå, när vi talas vid igen har läget förändrats. Det hörs direkt på hennes röst, den är gladare, har inte samma klang av sorg och skam. Äntligen har hon fått rum på ett hem för bostadslösa kvinnor i Stockholm, med hjälp av S:t Göransteamet. Inflammationen i hennes ben ledde till blodförgiftning, läget blev för kritiskt.

Hur länge kan du stanna där?
– Jag vet inte. Tills vidare har man sagt. Men nu har jag i alla fall en säng över julen. Och en egen dörr att stänga. Med nyckel. Jämfört med gatan är det här rena himmelriket.

Annons
Annons
X

Nästan varje måndagskväll möts de utanför Centralen: Gudrun Andersson, änka efter Stickan, som ingår i Gula änglarnas kärntrupp och hemlöse Bo Gustafson, också kallad Pippi. Hon bjuder på kaffe, han på en kram.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X