Annons
Recension

Figaros bröllop Gnistrande hyllning till humanism och kärlek

Thomas Oliemans (Greve Almaviva) och Ida Falk Winland (Susanna) i Figaros bröllop.
Thomas Oliemans (Greve Almaviva) och Ida Falk Winland (Susanna) i Figaros bröllop. Foto: MATS BÄCKER
Publicerad

**Mozarts opera ”Figaros bröllop” **(1786) bygger på en pjäs av Beaumarchais, som ett par år före franska revolutionen först fastnade i censuren och sedan gjorde skandalsuccé med sina upproriska och erotiska inslag. Det handlar om klass, makt och sex. Den dramaturgiska motorn är adelsmannens feodala rätt till godsets nygifta kvinnor på bröllopsnatten. Greven vill utnyttja rätten med kammarjungfrun Susanna, Figaros blivande hustru. Mozart mildrade den politiska sprängkraften och fyllde i med musikalisk psykologi, känsla och subtil komik. Men originalpjäsen hade ännu en titel, ”Den tokiga dagen”, som inspirerat Göteborgsoperans konstnärlige ledare Stephen Langridge.

På ridån syns en husritning i genomskärning som snurrar fram scenbilden. Väggarna till grevens spanska slott antyds av ramar, fönstren hänger fritt och man kan se tvärs genom rummen. Det är skinande vitt med spegelblankt golv och raffinerad ljusdesign. George Souglides scenlösning tillåter ett simultant spel i slottets olika rum. Inget är dolt, vi ser hur det tjuvlyssnas bakom dörrarna och vad som händer i klädkammaren. Uppsättningen vilar tryggt i traditionen, fast handlingen är framflyttad i tid och antyder den sena Francotidens politiska förtryck; ett grepp som inte tillför något väsentligt, även om greven är beväpnad och våldet ligger latent under den eleganta ytan.

Annons
Annons
Annons
Annons