Annons

Gnällspikarna får överge sina dubbar

Det är rasslandet som avslöjar dem, dubbdäcksmarodörerna. Deras läte, som tidigare betraktades som oförargligt och för den poetiskt lagde kunde likna ljudet av regn på ett plåttak, har blivit något skamligt. För numera vet vi att dubbarna river upp mikroskopiska asfaltspartiklar, nanopartiklar som fotgängare och cyklister andas in. Det är mycket onyttigt. Den enes rassel den andres rossel.

Under strecket
Publicerad

Fast många skäms inte ett dyft utan kör ogenerat vidare med sina rivjärnsdäck på allt isfriare vägar och gator. De kanske är partikelförnekare, en variant av klimatförnekarna. Man kan riktigt höra dem: mängden partiklar varierar naturligt över tid. Det har inget med mänsklig påverkan att göra. Rör inte mina dubbar. På vikingatiden var det kolossalt mycket partiklar i luften – som de fick lov att skölja ned med mjöd – och inte led dom av det. Det går upp och ned det där, precis som jordens temperatur.

Från min cykel har jag börjat blänga på dessa rasslare i Stockholmstrafiken. Inte för att jag egentligen tror att de begriper vad jag menar utan mer för att det känns bra. Med stöd av gällande luftforskning tillhör vi dubbkritiker i stan ju den goda sidan. Åh, vad det känns fint att sitta där på sin höga moralsadel och grimasera åt gubbar med dubbar!

Annons
Annons
Annons