Annons
X
Annons
X

Maria Ludvigsson: Glöm det där med pension vid 65

Självklart lät inte reaktionerna vänta på sig när statsminister Reinfeldt i en intervju i DN (
7/2) problematiserade en fix pensionsålder. Alldeles oavsett vem och hur du är, vad du arbetar med och inom vilken bransch gäller mentalt en och samma pensionsålder. 65 är detsamma som pensionär. Med tanke på hur olika våra yrkesliv ser ut är det orimligt att alla går i pension vid exakt samma ålder. Idag är det dessutom en stor andel som går i pension tidigare än så men också allt fler som går i pension senare.

Paradoxalt nog är Reinfeldts kritiker samma problematik på spåren. Att vara i ett fysiskt krävande yrke hela livet är slitsamt på ett sätt som för oss skrivbordsnötare är svårt att föreställa sig. Det är just den statiska synen och uppfattningen om yrkeslivet som är fel. Såväl yrke och bransch som pensionsålder och arbetstid måste kunna variera i betydligt högre utsträckning än nu.

”Vänsterns syn är att när jobbet blir för tungt då blir man förtidspensionär, eller så får man någon annan typ av ersättning. Men jag skulle snarare säga att när jobbet blir för tungt så får jag jobba med något annat’’, sade Reinfeldt.

Annons
X

Den flexibla arbetsmarknaden, som ständigt efterfrågas i Sverige, skulle även innebära karriärbyten under yrkeslivet. Att vara på samma arbetsplats eller ens syssla med samma sak ett helt liv framstår för yngre generationer som suspekt.

Av dem som föds i dag kommer sannolikt hälften att fira sin hundraårsdag. Det är en fantastisk utveckling men den som vill kan naturligtvis beskriva den som ett problem. Alternativet är att ifrågasätta det rimliga i att ha gamla mått och system också i en ny tid. När pensionsåldern för snart hundra år sedan bestämdes till 67 var medellivslängden 60 år. Tack och lov lever vi i en annan verklighet idag.

Nu är framtida pensionsåldrar inte bara en fråga om tycke och smak, eller ens om högst skiftande idéer om livet efter 60. Den demografiska utvecklingen i kombination med en stor offentligfinansierad välfärdssektor är en verklighet som det har talats mycket om, men av politiska förslag finns hittills ytterst lite.

Att vi måste arbeta längre är uppenbart och då är den ofrånkomliga frågan hur det kan bli möjligt. Hur kan man undanröja hinder för att människor ska kunna och vilja vara verksamma längre?

Det finns ytterligare en avgörande skillnad mellan vänsterns och borgerligas syn på arbete, bidrag och pensioner. Reinfeldt kunde i sin jämförelse med fördel även ha pekat på vänsterns överdrivna tro på att politiskt uppsatta mål löser såväl demografiska som arbetsmarknadspolitiska problem. Man bestämmer helt enkelt att vi ska arbeta x antal timmar och då gör folket det. Erik Åsbrink skriver på detta tema i söndagens DN: ”...inrätta ett sysselsättningspolitiskt ramverk” där ”det andra målet skulle gälla det totala antalet arbetade timmar”.

Det är välkommet med en vänster som tar frågan på allvar, men det är också typiskt att den föreslår politisk styrning av individens val.

Den liberala reformen bör istället uppmuntra en rörlig pensionsålder och en i flera avseenden flexibel arbetsmarknad.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X