X
Annons
X
Recension

Flydda tider Glansperiod för svenskt näringsliv

Lars-Erik Thunholm var under 1960- och 1970-talen en av Sveriges främsta företrädare för näringslivet. Som chef för dåvarande Skandinaviska Banken var han engagerad i en rad industriföretag och ett stort antal intresse­organisationer och kulturinstitutioner. Efter sin pensionering 1984 har han publicerat två utmärkta biografier om Oscar Rydbeck och Ivan Kreuger. Vid 91 års ålder utger han nu sina memo­arer, som är både intressanta och läsvärda.
Thunholm härrör ur en släkt av bönder och byggmästare. Fadern var emellertid sjökapten och
sonen fick tidigt kontakt med världen utanför Europa. De inledande kapitlen om uppväxten och utbildningen är bland bokens bästa. Efter läroår i Brasilien och examen från Handelshögskolan fick Thunholm anställning i Handelsbanken år 1937. När han tjugo år senare hade förlorat en intern strid om chefsställningen i banken övergick han till nuvarande SE-banken.

Här växte Thunholm ut till en av näringslivets, för att inte säga det borgerliga Sveriges, ledande personligheter. Som många av den tidens företagsledare hade han en osedvanlig intellektuell bredd. Vid sidan av sin ekonomiska fackkunskap var – och är – han väl bevandrad i den klassiska europeiska litteraturen och behärskade förutom de tre självklara språken också ryska och portugisiska.
Det som gör Thunholms bok fascinerande är främst att den skildrar en glansperiod i det svenska näringslivets utveckling. Han beskriver en verksamhet som startar strax innan andra världskriget och slutar först vid 1980-talets mitt. Det handlar om de år då enskilda företagare skapade de resurser som gjorde de socialdemokratiska välfärds­­­­­­­­re­formerna möjliga.
Som Thunholm visar tillkom dessa resurser i motvind. Arbetarrörelsen eftersträvade grundläggande en statsreglerad marknadsekonomi. Regeringen behärskade indirekt bankerna och
kreditmarknaden. Pengarna styrdes till finansiering av bostadsbyggandet och statsfinanserna. Industrins utbyggnad kom först i tredje hand.
Precis som de karolinska kungarna, vilka lutade sig mot bonde- och prästeståndet för att kuva högadeln, stödde sig socialdemokratin under dessa årtionden på arbetare och lägre tjänstemän i sin strävan att domptera storföretagsamheten. Till saken hör att kretsen av privata storägare i Sverige aldrig har haft någon riktigt egen kulturell eller social agenda, ingen alternativ och självständig plattform i förhållande till statsmakten. I synnerhet under efterkrigstiden har de haft svårt att stå emot socialdemokratins diskretionära maktutövning – kombinationen av rå maktvilja mot dem som trilskar och godtycklig generositet mot dem som faller in i ledet.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X