Annons

Remain in loveGlad kille möter otrevlig typ – ljuv musik uppstår

Talking Heads på scen 1977.
Talking Heads på scen 1977. Foto: Ian Dickson/TT

Talking Heads frontfigur David Byrne framstår som missunnsam och osympatisk i trummisen Chris Frantz självbiografi. Men det som skulle kunna bli en bakgrundsgestalts revansch är mest en resumé av skivinspelningar, turnéer och lyckade fester.

Under strecket
Publicerad

Talking Heads 1980. Chris Frantz, Tina Weymouth, Jerry Harrison och David Byrne

Foto: TT

David Byrne i sin överdimensionerade kostym.

Foto: Atashian/TT

De forna medlemmarna i Talking Heads sammanstrålade 2002 i samband med att bandet valdes in i Rock & roll hall of fame. Fr v: David Byrne, Tina Weymouth, Jerry Harrison och Chris Frantz.

Foto: ED BETZ/TT

Det dräller av dem i rock- och popvärlden: trummisarna och basisterna som bara skymtar i bakgrunden på skivomslagen. De utgör bandets stomme – rytmsektionen – men får sällan någon större uppmärksamhet för att de idogt håller takten och får det att svänga.

Chris Frantz, trumslagare i det new yorkska new wave-bandet Talking Heads, är ett typexempel. Gruppen skapade en egensinnig och avskalad postpunk-pop under andra halvan av 1970-talet och stöpte på 1980-talet om detta till en sorts funk i neurotisk vit version. Medlemmarna var konsthögskoleelever och framför allt hos David Byrne, bandets spasmodiske sångare och gitarrist, anades en komplexitet och konstnärliga ambitioner. Chris Frantz hade en annan utstrålning och framstod mest som en ganska glad och enkel kille, som inte krävde mer av livet än att få spela trummor och ha kul.

Annons
Annons
Annons