Annons
Krönika

John Sjögren:Givande att höra Hägglund dra helt fel slutsatser

Filosofen Martin Hägglund sommarpratar i P1 den 7 augusti.
Filosofen Martin Hägglund sommarpratar i P1 den 7 augusti. Foto: Robbie Bailey

Filosofen Martin Hägglund har en fantastisk förmåga att lägga fram de stora filosofiska frågorna med den existentiella nerv som de förtjänar.

Under strecket
Publicerad

Livet är verkligen en oändligt mångtydig historia som kan tolkas på de mest olika sätt. Egentligen är det främst den insikten jag bär med mig efter att ha lyssnat på filosofen Martin Hägglunds engagerande och varma Sommar i P1. För det är så många av de erfarenheter som Hägglund beskriver som jag känner igen mig i – insikten om att vår värdighet ligger i vår skörhet, känslan av liv och närvaro som uppstår i dödens närhet, skönheten som endast finns i det undflyende och övergående. Men trots att jag delar så många av Hägglunds existentiella erfarenheter är jag helt främmande för hans grundläggande filosofiska hållning. Är inte det märkvärdigt, hur man ur så liknande upplevelser kan dra så diametralt motsatta slutsatser? 

Martin Hägglund, som är professor i filosofi och litteraturvetenskap vid Yale University i USA, har fullständigt kramats sönder av stora delar av västvärldens intellektuella för sin senaste bok ”This life”. Oväntat, menar Hägglund i programmet. Helt logiskt, anser jag. Hägglunds bok träffar nämligen helt rätt i tiden. Den är som gjord för vår samtid, som törstar efter andlighet men som är oförmögen att ta in, eller ens föreställa sig, en transcendent verklighet. Hägglund presenterar en andlighet för en generation vänsterintellektuella som känner sig främmande inför Bibeln och Augustinus, men vars heliga urkunder stavas Hegel och Marx. Kort sagt, han utvecklar en religion för historiematerialister. 

Annons
Annons
Annons